Guld – silver – silver – silver. Charlotte Kallas facit på fyra OS-starter här i Pyeongchang är magnifikt. 10:a – guld – silver – silver är Stina Nilssons fantastiska utdelning.
Det har varit tydligt hela vintern: Sveriges skidlandslag har två superstjärnor på en annan nivå än alla andra i laget. Förväntningarna på dem har varit skyhöga och de har levt upp till dem på ett suveränt sätt här i Pyeongchang
Dream Team klarade det – nästan
Jag har kallat det ett Dream Team: Charlotte Kalla och Stina Nilsson tillsammans i sprintstafetten. Den perfekta uppställningen. Kalla – den uthålliga distansåkaren som också har fart i benen. Med kapacitet att följa vem som helst i tre hårda lopp med kort vila – först i en semifinal och sedan i final. Nilsson – världens bästa sprinter – som också har kapacitet att tåla de många loppen.
Jag såg framför mig en envig mellan Sverige och Norge där övriga lag skulle hängas av. Så blev det också – nästan. Schweiz på fjärde plats var 21 sekunder efter. Övriga ännu längre. Alla utom USA.
Det skrevs skön skidhistoria i Alpensia skidstadion när Jessica Diggins pressade sig förbi Stina Nilsson på upploppet. Historia som kan vara guld värd för längdskidsporten.
USA:s första OS-guld
Aldrig tidigare har USA vunnit ett olympiskt guld i längdskidor. Landets enda medalj är silvret som Bill Koch vann för 42 år sedan. Ingen i USA bryr sig om ett VM i längdskidor. OS är något annat. Ett olympiskt guld ger – åtminstone för en kort stund – sporten uppmärksamhet på hemmaplan.
Det amerikanska damlaget i längdåkning är väldigt lätt att tycka om. De personifierar allt det som är positivt med det stora landet. Allt det som lätt glöms bort när våld, fake news och vulgär inskränkthet tagit över.
Glada, öppna idrottstjejer med ödmjukhet – men också med den där självklara amerikanska tron på att allt är möjligt och en kampvilja som kan försätta berg. Allt det fick vi se idag av Kikkan Randall och Jessica Diggins.
Randall den stora vinnaren
Diggins avslutning var lysande men för mig är Randall den stora vinnaren. För några år sedan var hon världens bästa fristilssprinter utan att få till det på mästerskapen. Hennes senaste av 13 segrar i världscupen kom för fyra år sedan. Efter återkomsten från mammaledighet har det gått trögt. Den här säsongen har hon oftast åkt ut i kvalet i sprintar och varit utanför topp-10 på distansloppen.
Att Randall kunde följa Björgen och Kalla var nyckeln till USA:s historiska guld. Diggins fullföljde med supersurf under skidorna och ett jäklaranamma som det slog gnistor om!
Nu återstår bara tremilen för damerna här på OS. För mig är Marit Björgen favoriten på förhand. Klassisk stil och 30 km talar för norskan som idag blev OS-historiens mesta medaljör när hon vann sin 14:e medalj. Jag tror hon är väldigt sugen på att vinna också ett individuellt guld här i Pyeongchang i sitt sista OS-lopp i karriären. Går hon i land med det kommer hon ikapp Björn Dählie och Ole Einar Björndalen i OS-guld och blir odiskutabel etta i OS-historien.
Efter att ha hört sprudlande Stina Nilsson och Charlotte Kalla bara längta till nästa OS-lopp känns det som de här spelen kan få en kul avslutning för svensk del också, på söndag.