Men om vi börjar med ”rätt val”-diskussionen. Så klart helt omöjligt för alla andra än Stina Nilsson själv att avgöra. Känns det rätt i magen så är det ju rätt, precis som det var för Carolina Klüft när hon gav upp sjukampen för enbart längdhopp, eller för Laura Dahlmeier när hon valde att sluta endast 25 år gammal.
Ska man se det ut ett internationellt perspektiv så är valet rätt enkelt. Skidskytte har större publik än längd, både på plats och i TV, framför allt ute i Europa. Skidskyttet har mer än dubbelt så mycket prispengar, 850 000 kr ut per världscuptävling jämfört med längdens knappa 420 000 kr.
Den internationella konkurrensen är också en helt annan, exempelvis deltog 26 nationer i skidskyttestafetterna i Nove Mesto för två veckor sedan, helgen innan var det nio nationer i Lahtis längdstafetter.
Men i Sverige är inte förhållandena desamma. Där är längdsporten på de flesta sätt att mäta fortfarande storebror.
Hur bra kan hon bli?
Hur lätt är det då att lyckas om man gör bytet? Historien är full av exempel som både varit väldigt lyckade och rent misslyckade. Allt handlar nog om vilken fallenhet man har för att hantera skyttet, och hur mycket träning man orkar lägga på att få till det.
Magdalena Forsberg och Björn Ferry bytte både till skidskytte i vuxen ålder, redan efter några år tillhörde de den absoluta toppen sett till skytteprocent. Anna-Karin Strömstedt, Jörgen Brink och Sofia Domeij är exempel där skyttet inte kommit lika naturligt och där de riktiga toppresultaten aldrig kom.
På senare år lockades Tiio Söderhielm 2014 till skidskyttet av Wolfgang Pichler efter några år i skuggan av Hellner/Olsson/Södergren. Tiio gav skidskyttet tre säsonger, men det blev bara två världscuptävlingar och som bäst en 79:e plats.
Den mest spännande jämförelsen är Denise Herrmann. Tyskan var landets stora längdstjärna när hon 2016 som 27:åring (ungefär som Stina) bytte till landets vinternationalsport. Två år tidigare hade hon blivit tvåa i sprintcupen just för Björgen, Östberg och Falla och med en viss Stina Nilsson på 13:e plats.
Kan vinna VM-guld
Herrmann blev som bäst 18:e i världscupen under sin debutsäsong men redan i premiären 2017, ett drygt år efter bytet vann hon både sprint och jaktstart i Östersund. Den här säsongen, hennes fjärde som skidskytt är hon nu en riktigt stabil skytt. Två gånger under vintern sköt Herrmann fullt, båda tävlingarna vann hon och hon slutade trea i totalcupen, placeringen före Hanna Öberg.
Så om Stina får en liknande utveckling som Herrmann, vilket inte känns ologiskt, ska vi inte kräva några stora resultat redan till vintern, kanske inte heller OS-vintern 21/22. Men sedan är det kanske dags. Når hon runt 80 procent i skyttet och serier på 30-40 sekunder redan i vinter så finns potentialen.
Den före detta tyska sprintstjärnan vann VM-guld i svenska Östersund redan sin tredje skidskyttesäsong. Vintern 22/23 går VM i tyska Oberhof, då gör den före detta svenska sprintstjärnan sin tredje säsong.
Tar hon VM-guld då? Det är inte alls omöjligt.
KLIPP: Här tränar Stina Nilsson skidskytte