Han lider av något som kallas Duchennes muskeldystrofi, ett fåtal svenskar – bara män – utvecklar sjukdomen som förvandlar muskler till fett och sakta men säkert försvagar.
Sjukdomen, som det ännu inte finns något botemedel mot, upptäcktes vid fyra års ålder och har inneburit ett stadigt fysiskt förfall. Från att ha kunnat spela fotboll och innebandy, till att bli rullstolsburen till att nu ha problem att ens lyfta armarna. Många blir inte över 30 år gamla, även om det finns sätt att bromsa det progressiva förloppet
– Försöker man inte tänka negativt så...för om man tänker negativt så blir allt jobbigt och tråkigt, säger Philip eftertänksamt. Bättre att försöka tänka positivt.
Övertalad att fortsätta satsa
I skyttesporten glömmer han alla svagheter. En talang som tagit honom till Paralympics och mycket väl kan ge en medalj i någon av klasserna R4 eller R5.
Han började med sporten lokalt och tävlade i liten skala mot ickehandikappade. 2012 ledsnade han och var på väg att lägga av, men en ny medlem i klubben, en handikappad kvinna, såg hans potential och tjatade med honom på ett talang- och breddläger för just handikappade.
– Jag tycker det var riktigt bra att hon fortsatte att tjata och säga ”du kan det här och du kan väl åka och testa i alla fall.” Så gjorde jag i alla fall det och upptäckte att, det här är jag ju bra på! På riktigt! säger Jönsson som delar sin skyttesatsning med ett jobb hos en luftgevärsfabrikant hemma i Mariestad.
Allt finns i hans närmiljö. Skytteträningen sköter han i hemmet, det är tio meter mellan arbetsrummet och vardagsrummet, via köket.
Finns det ingen risk att någon kommer ivägen?
– Det har ju hänt att mamma missar att jag skjuter och att jag har varit nära att skjuta henne i armen. Som tur är var jag inte på väg att trycka iväg skottet precis då. Numera tar hon yttervägen om hon ska ut till altanen, säger han med ett snett leende.
”Man lever i nuet”
Mamma Ann-Christine och pappa Mats är förstås viktiga personer i hans liv där också flera assistenter avlastar för att få vardagen att fungera.
Sjukdomen är ständigt närvarande, det finns alltid saker att lösa och det gör det också lättare att hantera verkligheten och den på sikt dystra prognosen.
– Man lever i nuet. Planerar kanske ett år taget, just med större saker och så där. Man hinner inte sväva ut så mycket. det är bilar som ska funka, jobb och assistenter, säger Mats Jönsson.
Föräldrarna följer hans tävlande på nära håll, mamman oftast på läktarplats och pappan som laddare, ett måste för Philip som numera inte har rörligheten nog för att klara det momentet. Och de är oftast de mest nervösa.
– Det händer ju att far tappar skott innan han lyckas lägga i dom. Och morsan får sitta långt bak i publiken så att hon inte gör vrål som man störs utav.
Bara att hoppas att hon får bjuda på lite guldvrål i september.