Idrott ska vara till för alla. Så låter det, men funkar det? Inte om du frågar de cirka 150 personerna som färdats många hundra mil för deltagandet i den nya, annorlunda sporten Jugger. Här har de funnit det som de saknat i traditionella sporter.

– En sport för de som inte gillar sport, säger Joakim Nauclér, spelare i Hunters.

I Järnboås, Västmanland, fick vara med om en ovanlig idrottsturnering. För det första hör det inte till vanligheten att man ser människor i grupp komma springades mot varandra med vapen i högsta hugg. För det andra förväntar man sig inte att de strax därefter hjälper den slagne motspelaren upp, delar ut ett skämt – för att sedan i samklang skratta till, innan en kram avslutar den striden.

En kall natt i husbilen, tyckte vi (i bakgrunden). Men tyskar har andra referensramar.

Jugger är sporten med rötter i filmen Blood of Heroes, och som handlar mer om gemenskap än om prestation. Där en final avslutas med att båda lagen firar – tillsammans.

En annan ung sport, som även den har sitt ursprung i en film, och som också lockar en ny målgrupp – är quidditch. Vi besökte Gothenburg Griffins i deras uppladdning inför EM.

Titt som tätt matas vi med rapporter om att den moderna människa spelar allt mer dator, och rör på sig allt mindre. Men vårt möte med den här idrottsföreteelsen gav en betryggande insikt. Datorn må erbjuda en makalös tillgänglighet – men slår fortfarande inte det fysiska umgänget, menar Anton Algotsson.

– Jag spelade mycket dataspel. Jag hade en dålig relation till mina vänner, vi satt mest hemma. Sedan började jag spela Jugger och träffade folk. Jag är så glad över det, det är så fantastiskt, säger Anton Algotson.