Det är ännu bara senhöst och fortfarande finns farligt många möjligheter att navigera fel i träningsbelastning, sjukdomar, missade formtoppar och vallabommar, men så här långt verkar väldigt mycket ha gått rätt.
Tränarteamet, som var nytt ifjol, med sin blandning av norskt och svenskt, erfaret och entusiastiskt har jobbat vidare med de idéer som började bära frukt redan förra vintern. Sjukdagarna har varit få; träningsnivån har höjts och Sverige har ett landslag med många starka och spännande åkare.
Stjärnfyllt damlag
Damlaget innehåller två av skidvärldens största stjärnor i Charlotte Kalla (med eget upplägg – ej med på upptaktsträffen) och Stina Nilsson. Hanna Falk – med fem pallplatser i världscupen ifjol – knackar på den dörren. Anna Haag och Ida Ingemarsdotter är rutinerade åkare på hög nivå och från juniorleden har trycket varit stort i flera år.
Jonna Sundling och Ebba Andersson är individuella juniorvärldsmästare som redan börjat göra avtryck bland seniorerna. Anna Dyviks karriär gick in i en ny fas ifjol med dubbla U23-guld som förde henne rakt in i VM-laget. Och det finns fler.
Herrlag med mycket att bevisa
Herrsidan ser annorlunda ut. Många har mycket att bevisa. När Johan Olsson tackat för sig vilar ett stort ansvar på Marcus Hellner och Calle Halfvarsson.
Hellner visade ifjol att han fortfarande är en toppåkare när han har dagen. I rätt typ av lopp.
Halfvarsson är jokern som måste ta steget från lovande till pålitligt bra. Han har kapaciteten att vara världstopp oavsett distans och teknik. Få åkare har så många verktyg i lådan som Calle Halfvarsson. Svårigheten har varit att få alla elitidrottslivets pusselbitar på plats. Ideliga sjukdomar har stört kontinuiteten.
Långsiktighet och tålamod har inte varit de första ord man tagit till i beskrivningen av Halfvarsson. Nu har också han haft en ovanligt bra försäsong. Med rätt fortsättning kan det bli mycket bra!
Är de yngre redo?
Bakom dessa två finns en osäkerhet. Har de äldre åkarna i laget passerat sin topp? Är de yngre redo att ta över?
Jens Burman och Oskar Svensson är tidigare JVM-medaljörer som gjort starka seniorlopp. De övriga är längre ifrån den nivån. Det finns inte samma tryck från unga talanger som det gör på damsidan.
Tålamod blir ett nyckelord för herrlandslaget. Vi har sett dem förr – åkarna som ganska långt in i karriären tar klivet in i eliten. En Daniel Richardsson, en Lars Nelson och för all del också en Johan Olsson, som inte var topp-10 internationellt före 25 års ålder. Att ta vara på alla och ge dem tid – en svensk framgångsmodell när vi saknar en norsk ocean av talanger. Att göra en dygd av nödvändigheten.
VM-besvikelse
Förra säsongen var i många avseenden mycket framgångsrik. Men utdelningen på den viktigaste tävlingen – VM i Lahtis – blev en besvikelse. Formtoppning är ett delikat precisionshantverk som det svenska laget behärskat bättre än de flesta på senare år. VM i Falun (9 medaljer) och OS i Sotji (11 medaljer) gav rekordutdelning.
I det perspektivet var 4 medaljer i Lahtis ett misslyckande. Flera herråkare var långt ifrån decemberformen och Stina Nilsson gjorde några av vinterns svagaste lopp på VM. I vinter gäller det att hitta rätt på vägen fram mot OS i Pyeongchang.
Och budskapet på upptaktsträffen är entydigt: träningsupplägg och tävlingsprioriteringar kommer mycket tydligt att peka åt ett enda håll. Mot Sydkorea.