Samtidigt som sydkoreanska ministrar nästan dagligen tvingas försäkra att OS i Pyeongchang är säkert, avslöjas ett minst lika påtagligt problem.

Bara en fjärdedel av alla OS-biljetter har sålts. Till Paralympics – 457 stycken.

Okej. Det är kanske inget att hymla om. Sydkoreaner har ingen jättevurm för vintersport.

När vi varit i Sydkorea och Pyeongchang tidigare i år har vi haft svårt att hitta barn och vuxna som någonsin har provat en OS-vintergren, eller verkar riktigt sugna på att testa. Då stod vi ändå precis vid de nybyggda arenorna.

I en region med snö tio dagar om året har förstås ingen Ingemar Stenmark eller Charlotte Kalla frälst folket i årtionden.

Internationella olympiska kommittén har länge varit mäkta entusiastisk över att sprida vinter-OS till Asien, genom spelen i Sydkorea 2018 och senare i Peking 2022. Men kanske har IOK underskattat ointresset.

Arrangören här i Sydkorea räknar trots allt kallt med att hela 70 procent av alla biljetter till OS i Pyeongchang ska köpas av vintersportivriga sydkoreaner.

25,8 procent av biljetterna sålda

Den får nog revidera det nu. En sydkoreansk oppositionspolitiker avslöjade i fredags det senaste kring den häpnadsväckande dåliga biljettförsäljningen. Bara 25,8 procent av de 1 070 000 biljetterna är sålda, en stor andel av dem är biljetter till besökare från andra länder.

Och för Paralympics som tar vid i mars är de tomma läktarna en avgrund. Exakt 457 biljetter har sålts. De flesta till öppningsceremonin där nu alltså 191 personer säkrat sina platser – på en läktare för 20 000 åskådare.

Intresset är inte bara lågt, det är obefintligt.

Vissa mer populära sporter här, som konståkning och ishockey, fyller arenorna bättre. Men utomhustävlingar som längdskidåkning och de alpina grenarna går dåligt.

Den sydkoreanske sportvetenskapsprofessorn Heejoon Chung i Busan säger att han inte tror att sydkoreaner vill stå ute och frysa i timmar bara för att se sport.

Sydkoreaner ”sena i starten”

Hittills har arrangörerna lugnat både IOK och deltagare med att sydkoreaner är lite sena i starten, biljettförsäljningen kommer att ta fart, som den gjort i andra spel.

Fast det är nog dags att inse sanningen. Om någon inte mirakulöst nog lyckas uppamma en inhemsk vintersportpassion, så behöver man byta fokus. Till exempel arbeta för att underlätta för fler utländska besökare att komma till Pyeongchang istället.

För bristen på boende på engelskspråkiga bokningssajter är skriande, trots att det ska finnas över 40 000 sängplatser i området. Men kan du inte koreanska är du utestängd från många av dem.

Nu anordnas engelskkurser för taxichaufförer och andra som väntas träffa många utlänningar i vinter, men en tvåspråkig boförmedling vore också väldigt bra, så att alla hittar rum som vill.

Paralympics måste förstås också börja marknadsföras för sig, och på riktigt. Inte som idag i skuggan av de stora spelen. Arrangörerna behöver fler sponsorer, och kanske också sponsra skolor och föreningar med biljetter för att fylla alla hål.

Det kommer ge minskade biljettintäkter och fördyra spelen ytterligare. Kostnaden för evenemangen har redan reviderats, från 66 miljarder kronor år 2011, till 107 miljarder i dag. Pengar som inte är i hamn än. Då är inte kostnaderna för all ny infrastruktur inräknad, över 80 miljarder till.

Vi rör oss allt längre bort från de i de här sammanhangen relativt billiga och ekonomiskt hållbara spel som Pyeongchang lovade i budgivningen.

I skuggan av grannen i norr

Då har vi inte ens börjat prata säkerhet än. Det går nästan inte en dag utan att någon minister i Seoul tvingas försäkra för journalister och andra att OS i Pyeongchang är världens säkraste.

Trots att situationen på Koreahalvön bedöms som den mest spända sedan krigsslutet 1953. Och trots Nordkoreas upprepade missiluppskjutningar och kärnvapentester. Pyeongchang ligger bara 8 mil från Nordkorea, en gräns som redan i dag är världens mest bestyckade.

Efter hot från bland annat en fransk minister om att inte låta de aktiva åka till Sydkorea om säkerhetsläget blir för allvarligt, steppades säkerheten upp. Omfattande screeningutrustning och flera SWAT-team förbereds, och hackerföretag ska förhindra nordkoreanska cyberattacker.

Antalet militärer som svarar för säkerheten under spelen har också fördubblats till 5 000.

Samtidigt fortsätter det pågående ordkriget mellan USA och Nordkorea, och de militära hoten och krigsövningarna i området fortsätter. De flesta aktiva säger sig redo att åka, men tvingas förstås att förhålla sig till situationen. Nu förbereder Storbritanniens OS-team utrymning vid en eventuell kärnvapenattack. Det låter förstås drastiskt, men sanningen är den att jag funderar på en plan, jag med.

Olyckskorpar inför varje OS

För den som varit med i OS-gamet, finns förstås en rad ekonomiska, säkerhetsmässiga och publikmässiga problem som tornat upp sig även innan tidigare olympiska spel.

Som i Rio sist. Många är således olyckskorparna före ett spel, men det går ju oftast bra ändå.

Exemplet närmast till hands är kanske sommar-OS i just Seoul 1988. Lika nära Nordkoreas gräns, men med publikrika spel som blev en stor succé.

Fast det började inte så bra, den gången. Nio månader innan spelen började detonerade ett antal nordkoreanska agenter en bomb på Korean Airs flight 858. Alla 115 personer ombord dödades.

Syftet ska ha varit att Kim Jong-Il ville skrämma internationella deltagare och besökare från att delta i Sydkoreas första OS.

Vad den nye nordkoreanske diktatorn Kim Jong-Un vill med de här spelen är oklart. Men Sydkoreas president Moon Jae-In har satt till alla klutar för att få åtminstone ett par nordkoreanska olympier att delta, tidigare fanns högt ställda förväntningar på ett gemensamt OS-lag. Det talar ingen om idag.

Sydkorea ägnar även stor kraft på att få alla länder att underteckna den traditionella FN-resolutionen om vapenvila under OS. Omröstning hålls den 13 november.

Fortfarande finns förhoppningar att det trots allt kan bli ett spel i fredens tecken. Det är bara inte speciellt många utanför Sydkorea som ser den öppningen nu.

OS-facklan nu på sydkoreansk mark

Så finns det någon vändpunkt för alla problem så får den nog komma nu.

Kanske är den redan här. OS-facklan, som tändes i Grekland häromveckan landade på Incheons flygplats igår kväll, och med eldens färd runt hela Sydkorea fram till öppningsceremonin hoppas arrangörerna tända en riktig OS-glöd hos sydkoreanerna.

Jag hoppas att de lyckas. Annars riskerar OS och Paralympics i Pyeongchang 2018 att bli de möjligen på pappret säkraste – men också de mest folktomma spel vi hittills bjudits på, i OS-historien.