Barbro Lindgren måste följa sin inre röst

Barbro Lindgren i Sverige!

Den vilda bebin, Max, Benny, Sparvel, och Loranga, Masarin & Dartanjang är några av alla älskade figurer i Barbro Lindgrens magiska världar och viktiga pusselbitar i svensk litteraturhistoria.

Hon debuterade för 50 år sedan och nu visas hennes livsverk upp i en stor utställning på Dunkers kulturhus i Helsingborg 23 mars till 7 september.

I intervjun med Ann-Marie Rauer berättar Barbro Lindgren hur allt började med manus som hon skickade in som barn till Astrid Lindgren som då var redaktör på förlaget, om sitt enorma frihetsberoende, om sorgen efter älsklingsbrodern Kjellegubben som omkom 20 år gammal, om hur skrivandet startar i sorgen, om döden som hon ofta tänker på. Och om korvskinnen, som ligger i skogen på Öland där Barbro Lindgren bor ensam på en gård.

– Jag har slutat skriva barnböcker. Man har bara ett visst antal inom sig, och de måste ju vara bra... Jag tycker att folk ska läsa min vuxenböcker också, för de är bra. Jag fortsätter att betrakta korvskinnen. Och filosoferna.

– Det känns trösterikt också, att allt ska ta slut en dag. Kroppen orkar ju inte med att uppleva allt igen, flera gånger... och hur många gånger ska man egentligen behöva fira jul?