Gå direkt till innehållet

36 dagar på gatan

”Min skugga var min kamrat” skriver Dan Andersson i dikten ”Hemlös”. Lyriken har ofta skildrat den själsliga sidan av hemlösheten, Socialstyrelsens definition är mer prosaisk: avsaknad av stadigvarande egen bostad. En bra bit över 30 000 personer i Sverige är hemlösa, runt 6000 lever i akut hemlöshet – i härbärgen, jourboenden, under bar himmel, i offentligt miljöer, i en bil eller i ett tält.

Elvis-Janne, Bamse och Thomas är hemlösa och lever på Stockholms gator. Foto: Christoffer Hjalmarsson/SVT

SVT visar med start i dag ”36 dagar på gatan” – en serie i sex delar om hemlöshet. Hemlösheten har ökat i Sverige på senare år och för de allra flesta är de hemlösa helt anonyma gestalter i städernas skuggor. Föräldrar till barn under 18 år har ökat, likaså andelen kvinnor. Anledningarna till hemlösheten är många – missbruk, sjukdom, våld i nära relationer eller ekonomiska svårigheter.

Hur skildrar man hemlöshet journalistiskt? I en snabb sökning i SVT:s arkiv får jag över 1700 träffar på ”hemlös” om jag tittar 60 år tillbaka i tiden. Siffran säger ingenting annat än att det har varit ett välkänt ämne för programmakare och journalister genom tiderna. Den här gången har vi valt att dokumentärt skildra villkoren för hemlösa på nytt sätt. Fotografen Christoffer Hjalmarsson har själv, i ett experiment, levt som hemlös i 36 dagar på Stockholms gator - utan pengar, mat och tak över huvudet. Vi får följa honom i hans egen omtumlande utveckling i sitt försök att leva som hemlös och vi får följa ett antal personer och genom dem få syn på deras historier.

Det finns mängder av publicistiska överväganden inför en produktion som denna. Riskerar vi stigmatisera en redan utsatt grupp, exploaterar vi enskilda individer i vår vilja att berätta, utsätter vi genom vår publicering någon eller några för fara? Och varför låter vi en välmående fotograf ta på sig rollen som hemlös när det finns så många människor som är utsatta på riktigt? Frågorna har radat upp sig, trots att vi tagit avstamp i den varmt mottagna norska serien ”Petter Uteliggaren” som format för vår egen serie. 

Det finns inte bara ett sätt att skildra ett viktigt samhällsfenomen, det måste finnas många. I den här serien får vi genom Christoffers experiment identifiera oss med den chockartade kontrasten mellan att leva i värmen och att leva ute i kylan. Dessutom får vi med hjälp av en professionell bildjournalist del av en helt unik dokumentation som vi inte hade fått utan hans insats. Christoffer Hjalmarsson är mångfaldigt prisbelönt fotograf, nu senast Årets fotograf 2018 – juryn framhöll hans förmåga att med respekt komma nära människor och att han låter motiven vara huvudpersonen. Också i ”36 dagar på gatan” kommer vi på ett respektfullt sätt nära, mycket nära.

Förhoppningsvis ska tittare finna det berikande att få del av en värld de annars sällan har access till. Och kanske också få syn på människorna som stryker förbi i utkanten av synfältet. Det är en äkta och mänsklig berättelse – ibland skrämmande, ibland rörande - om några hittills helt okända personer utan hem i Stockholm.