Hannes Westberg: "Jag ångrar bara att jag blev skjuten"

Hannes Westberg var en hårsmån från att dö av en poliskula vid Vasaplatsen, under kravallerna 2001. "För mig är det ett avslutat kapitel. Men jag är inte säker på att Sveriges trauma läkt" säger han idag, tio år senare, i en exklusiv intervju med Uppdrag granskning.

Skotten vid Vasaplatsen, en junikväll för tio år sedan, blev kulmen på de våldsamma sammandrabbningar som präglade Göteborg under EU-toppmötet.

Samtidigt som EU:s ledare och dåvarande amerikanske presidenten George W Bush träffades för överläggningar blev Göteborg en belägrad stad.

Polisen valde att spärra in demonstranter som bodde på Hvitfeldtska gymnasiet och längs Avenyn hade våldsamma upplopp rasat med stenkastning och krossade fönsterrutor.

På kvällen fredagen den 15 juni, på EU-toppmötets andra dag, samlades en stor grupp människor kring Vasaplatsen för en Reclaim the Street-fest. När polisen bestämde sig för att tömma området var den då 19-årige Hannes Westberg en av dem som stannade kvar.

I bråken som följde mellan polis och demonstranter sköt polisen flera skott. Ett träffade Hannes Westberg i magen, och bilderna när han stapplar fram i korsningen Vasagatan-Aschebergsgatan kablades ut över världen.

Han var en hårsmån från döden den kvällen - men överlevde. Priset han fick betala var en förlorad mjälte, en njure och så småningom ett fängelsestraff för sitt deltagande i de våldsamma upploppen.

Under flera år var det en enorm fokus kring hans person och händelserna kring kravallerna.
– Jag satt av min tid, som jag valde att inte ens överklaga, sen har jag fortsatt leva mitt liv. Men jag kunde inte lämna hemmet under 5-6 år utan att diskutera det som hände. Och jag anser att ämnet fortfarande är aktuellt, idag är det mer kravaller än det någonsin varit, med allt som händer i förorterna, säger Hannes Westberg till Uppdrag granskning.
Förutom de fysiska men han fick av polisens kula känner han själv att han är återställd. Sverige som nation däremot tycker han inte har gått vidare, i alla fall inte till det bättre.
– Det tror jag inte, i och med att man valt att inte ta itu med problemen eller de bakomliggande orsakerna till att det här har hänt. Istället har man försökt skyla över och så läker man inga sår, säger han.
Står du för vad du gjorde då?
– Jajamen, till hundra procent.
Du ångrar ingenting?
– Jag ångrar att jag blev skjuten.
Men att du kastade gatsten?
– Nej, absolut inte.

Under rättegången uttalade sig flera poliser om den dödsångest de upplevde under kravallerna. Det ger Hannes Westberg inte mycket för.
– För det första så tror jag inte på poliserna som är inblandade i just skottlossningen, men självklart kan det vara så. Sen så är det ju bara polisen tydligen som får ha dödsångest och som får uttala sig på det sättet. Jag har också haft dödsångest kan jag säga.

Han säger också:
– Jag anser inte att de poliser som sköt var trängda och agerade utifrån rädsla, det gör jag definitivt inte.
Chefen för länsordningspolisen i Göteborg, Erik Nord, är glad över att skotten vid Vasaplatsen inte ledde till värre skador än vad som skedde. Men han anser inte att polisens agerande var klandervärt.
– De som utövar våld på det sättet, de vänder demokratin ryggen. Vi har ett system man röstar fram. Vi är en polisorganisation som skulle skydda de demokratiska mötena inne på Svenska Mässan och som skall skydda andra demonstrationer när någon vill ge sig på dem. Man kan inte bara ta sig rätten i ett demokratiskt samhälle. Annars kommer det mc-gäng och andra gäng som bestämmer i stadsdelarna - och det samhället vill inte jag vara med i, säger Erik Nord.
Hannes Westbergs syn på rättsapparaten är färgad av de avslöjanden Uppdrag granskning gjorde efter kravallerna, där det visade sig att polisen redigerat i bilderna som användes som bevismaterial. Bland annat hade polisen klippt in talkörer som inte fanns på originalinspelningarna.
Men manipulationerna fick inga rättsliga följder.
– Frågan är då, vilken demokrati är det vi attackerar och vad är den värd? säger Hannes Westberg.

Intervjuer: Janne Josefsson
Text: Peter Bagge