Här köper fredsarbetarna sex

Trots tidigare skandaler fortsätter FN:s fredsarbetare att exploatera den lokalbefolkning de är utskickade för att skydda. I världens fattigaste land Kongo-Kinshasa är sexhandeln välorganiserad och sker helt öppet.

Inom de närmaste åren kommer Sverige ha fördubblat sitt bistånd till den krigshärjade centralafrikanska staten Kongo-Kinshasa. Där pågår en av världens största humanitära kriser och kvinnor och barn är särskilt utsatta eftersom våldtäkt systematiskt används som vapen mellan rebellgrupperna.

I STADEN GOMA ligger högkvarteret för FN:s Kongomission. Dit flyr tusentals våldtagna kvinnor varje år för att söka skydd mot rebellgrupperna i bergen.
– Mina föräldrar är döda. Jag är föräldralös. Och några män våldtog mig så jag blev gravid. Och därborta fanns ingen som kunde hjälpa mig, berättar en kvinna på en läkarmottagning i Goma.

Att stärka kvinnors rättigheter och skydda dem från nya övergrepp är ett av FN:s huvuduppdrag i Kongo. Men när Uppdrag granskning med dold kamera besöker fredsarbetarnas favoritställe i Goma - nattklubben Coco Jambo - visar det sig att de 20 000 utsända innebär fortsatt exploatering för en del av kvinnorna.

PÅ GATAN UTANFÖR klubben fångas den lokala hallicken på film när han lämnar över de prostituerade, en efter en till männen i fredsarbetarnas och biståndsarbetarnas vita bilar. Och inne på dansgolvet filmas flertalet FN-anställda när de lägger armarna runt kongolesiska kvinnor.

Efter bara några dagar i Kongo står det klart för reportageteamet att många FN-anställda har intima relationer med den lokala befolkningen. Ibland handlar det om regelrätt prostitution, men oftare går det under den försåtliga benämningen "lokal flickvän". Trots att även detta är förbjudet.

I OKTOBER 2008 blev en svensk yrkesmilitär i 60-årsåldern hemskickad efter att han tagit med tre unga kongoleser hem från en bar. Hans belgiska kollega avslöjade honom när han var på väg in i sovrummet med en av flickorna och svensken skickades omedelbart hem, anklagad för sexuell exploatering.

Officeren själv nekar till att han haft några sexuella intentioner och tycker inte att han skadat missionens rykte. Speciellt inte i jämförelse med andra.
– De fyra fredsarbetare som jag delade hus med hade alla kongolesiska älskarinnor i sina sängar.
– Alla visste. Med vissa chefer var det ju så att de skickade ut alla andra. Sen stannade de själva hemma och utnyttjade kvinnor under dagen, säger han.

EN AV DEM som såg exploateringen var Petra Mårtensson. Hon var utsänd av den svenska myndigheten Folke Bernadotteakademin som civil observatör. När de anlände till Kongo-Kinshasa fick de först av allt gå FN:s introduktionskurs där de fick lära sig att det var strikt förbjudet att inleda ett förhållande med det andra könet i lokalbefolkningen. Men få följde reglerna i verkligheten, enligt Petra.
– Jag skulle säga att av tio kollegor är det säkert sju av tio som ägnar sig åt relationer med lokala befolkningen.

Har sex?
– Har relationer som går över gränsen så att säga.

Flera person med centrala positioner inom FN:s Kongomission bekräftar i förtroende det som Petra berättar - fenomenet är utbrett, även bland svenskar. Men det ska visa sig att det finns högt uppsatta personer både på svenska myndigheter och inom FN, som inte tycker att lokala flickvänner är något att uppröras över.

PÅ PAPPRET HAR de fyra svenska myndigheterna på plats (Försvaret, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Polisen och Folke Bernadottmyndigheten) precis som FN, tydliga regler som förbjuder de utsända att utnyttja sin maktposition gentemot lokalbefolkningen. För tre av dem betyder det att alla sexuella närmanden är förbjudna. Men den fjärde gör en annan tolkning.
TIINA HEINO är chef på personalförsörjningsfunktionen på Folke Bernadotteakademin. Hon anser att det inte alltid behöver vara fel för de utsända fredsarbetarna att ha intima relationer med lokala kvinnor.
– Alla våra anställda ska följa svensk och internationell lag och man får inte göra några illegala överträdelser.
– Men de är inte livegna de som är utsända, säger hon.

Ännu tydligare uttrycker sig Lena Sundh, tidigare biträdande chef för hela FN-styrkan i Kongo-Kinshasa, nu ambassadör och rådgivare åt regeringen. I ett telefonsamtal säger hon det som i vanliga fall inte får sägas högt ? att männen som utnyttjar de fattiga kvinnorna också är deras enda hopp.
– För flickorna ja, oss emellan, så tror jag i många fall att det är nog kanske det bästa som kan hända.

– Jag skulle aldrig säga det här offentligt. Men det är klart att för de här tjejerna är det en realitet. Vad ska de göra?

Att det är bättre än inget alls?
– Ja jag tror det.

Reporter: Nadja Yllner
Text: Axel Gordh Humlesjö