Så gjorde vi reportaget

Den som ser reportaget får också en bra uppfattning om hur vi arbetade journalistiskt med den här granskningen.

DONALD FORSBERG hade tidigare vänt sig till andra medier med sitt tips. Men de kom ingen vart. Det gjorde inte vi heller till en början.
Men så lyckades vi med två saker som blev avgörande för att kunna gå vidare.

1. Vi fick ut handlingar från Försvarsmakten som bekräftade att det faktiskt existerade rapporter om de misstänkta ryska dumpningarna. Försvaret beslutade först att sekretessbelägga handlingarna i sin helhet.

Vi fick inte ut ens ett kommatecken eller ett blankt papper. Vi ansåg att Försvaret gjort fel, och att myndigheten var skyldig att lämna ut åtminstone "maskade" kopior av handlingarna (dvs med de sekretessbelagda informationen borttagen).

I SITT sekretessbeslut hade Försvarsmakten ändå angivit diarienummer på handlingarna. Då kunde man inte, hävdade vi, neka till att lämna ut datumen på handlingarna. Försvarsmakten gick med på en omprövning och nu fick vi ut handlingarna.

Visserligen starkt maskade men dateringen fanns där. Det visade att det inte var en utan tre rapporter, när rapporterna upprättats, hur omfattande de var osv.

2. VI KUNDE etablera källor i Sverige som i detalj kunde återge informationen i de topphemliga rapporterna. Källorna var mycket trovärdiga, och deras information kunde senare kontrolleras mot vad andra källor i Lettland berättade.

Tipsaren Donald Forsberg uppger att han är fd underättelseagent, som bland annat jobbat för IB innan IB avslöjades 1973. Det är svårt att kolla upp någon som har jobbat i hemlig tjänst. Och Donald Forsberg ville inte hjälpa oss. Det var otänkbart, sa han, att lämna ut namn på tidigare kollegor och chefer.

Men den kanske mest kände IB-agenten, Gunnar Ekberg, som avslöjades med namn och bild i FiB Kulturfront 1973 och som nyligen kom ut med en bok om sin tid i IB, går i god för Donald Forsberg.
– Jag kollade upp honom. Jodå det visade sig att vi har arbetat parallellt. I samma tjänst, det vill säga det dåvarande IB, säger Gunnar Ekberg.

ÄVEN DEN legendariske chefen för kontraspionaget på Säpo, Tore Forsberg (ej släkt med Donald), som dog häromåret, har för flera personer vi talat gått i god för Donald och bekräftat att Donald jobbade för både IB och kontraspionaget.

Vi kan inte vara säkra på Donald Forsbergs bakgrund, vi har inga konkreta bevis - men det viktiga för oss var förstås att oavsett hans bakgrund undersöka om hans tips om de misstänkta dumpningarna stämde. Och det gjorde det.

Vi reste till Lettland, och besökte den enorma flottbasen Karosta vid staden Liepaja. Den lämnades i ruiner av ryska militären när den drog sig undan 1994. Där följde vi på plats uppgifterna i underrättelserna om hur radioaktivt materiel och tunnor med komponenter till kemiska stridsmedel nattetid hade transporteras från bunkrarna till ubåtshamnen.

GENOM KONTAKTER i Lettland träffade vi flera personer i det lettiska underrättelsesystemet. Och fick veta mer om de rapporterade dumpningarna. Att informationen klassades som trovärdig eftersom den lämnats av höga officerare som tjänstgjorde nära centralmakten i Moskva - och som vid upprepade tillfällen under 90-talet lämnat uppgifter som gått att bekräfta.

Men också att Lettisk underrättelsetjänst misslyckats med att få fram namn på fartyg och koordinater där de misstänkta dumpningarna skulle ägt rum.

Vi hade bestämt att det var svårt att publicera historien om vi inte kunde få bekräftat att informationen om de misstänkta dumpningarna nått regeringskansliet. Det visade sig mycket svårt. Generalerna som då ledde Försvarsmakten, och som uppgav att de själva inte informerats, var mycket tydliga med att en sån här fråga går till regeringen. Det är en politisk fråga, eftersom den rör förhållandet till annat land.

Men när vi vände oss till departementen och begärde ut handlingar blev slutligen svaret att det inte fanns några. De kunde i alla fall inte hitta några.

DET BLEV ALLTSÅ EN ÅTERVÄNDSGRÄND
Istället fick vi ta reda på alla personer som satt på relevanta stolar inom regeringskansliet då, i slutet av 1999 och början av 2000. Det var enkelt, bland annat med hjälp av UD:s personalkalender för de åren. Men desto svårare var det att lära sig se de olika möjliga vägar inom regeringskansliet en sån här fråga kan gå.

Vi pratade med över 80 personer inom dåvarande regeringskansliet, många av dom både tre och fyra gånger. Nästan ingen kom ihåg något, eller som man säger inom regeringskansliet "det ringer ingen klocka?".

Vi betvivlade inte att dessa tjänstemän, de flesta nu svenska ambassadörer runt om i världen, talade sanning.
Vi kom ingen vart. Någon mindes saken vagt, på sin höjd. Där var vi nära att ge upp.

MEN DÅ FICK VI en centralt placerade källa att berätta en sak till, mot många försäkringar att vi aldrig ska röja källans identitet. Att det var en person vid namn Bertil Lundin som var nyckeln, då chef för "inhämtningen" på KSI (Kontoret för särskild inhämtning), efterföljaren till IB och den hemligaste delen av svensk militär underrättelsetjänst.

Bertil Lundin dog 2005, bara 58 år gammal, i cancer. Men i årtionden var han en tongivande person inom underrättelsetjänsten. Han beskrivs som en legend. Så betydelsefull att hans dödsruna skrevs av Carl Bildt, som hyllar Lundins mångåriga insatser i det fördolda för Sverige.

När vi nu hade denna nyckel fick vi en träff i toppen av UD. En av utrikesministerns närmaste rådgivare, Sven-Olof Petersson, bekräftade att han i åratal fortlöpande fick informella dragningar av Bertil Lundin.

Första gången vid talade med Petersson, nu ambassadör i Australien, mindes han inget alls om de rapporterade dumpningarna. Men när vi ringde tillbaks långt senare, uppgav han att minnesbilden nu är att han fick informationen, och föredrog det hela för dåvarande utrikesminister Anna Lindh.
Vad fick utrikesminister Anna Lindh veta?
– Att ryssarna hade sänkt ammunition och kemiska stridsmedel i Östersjön långt in i modern tid, säger Sven-Olof Petersson.

Hur reagerade hon?
– Återigen med stor reservation för att min minnesbild är korrekt: Naturligtvis oerhört upprörd och undrade kan detta verkligen vara riktigt och detta borde vi undersöka.

Även dåvarande kabinettssekreteraren på UD Jan Eliasson bekräftade att frågan nådde UD:s ledning.

Uppenbarligen var det så att den socialdemokratiska regeringen plötsligt satt med avgörandet i sitt knä. Men vad som sedan hände är oklart. Inga handlingar finns, inga spår.

Sven Bergman och Joachim Dyfvermark