Uppdrag gransknings reporter om gripandet i Vitryssland

Uppdrag gransknings Sven Bergman.
Uppdrag gransknings Sven Bergman.

Mitt under en inspelning i Vitryssland greps Uppdrag gransknings reporter Sven Bergman och fotografen Ola Christoffersson samt två andra medarbetare av säkerhetspolis. Här berättar Sven Bergman själv om händelsen.

- God morgon!

Vi hälsar och tror att poliserna bara ska kontrollera våra tillstånd. Som de redan gjort två gånger tidigare på resan då vi filmat ute på gator och torg. Men den här gången har polisen ett annat uppdrag.

- Stäng av kameran!

Vi skulle just ställa första frågan till Raman Pratasevich. Han är 16 år.  En känd ung aktivist,  som uppmärksammats i media. Han har abonnemang i mobiloperatören Life, där TeliaSonera är storägare. 

Vi ville intervjua Raman om att även han – trots sin ålder – avlyssnats av säkerhetstjänsten KGB. Istället beordras vi allihop in i en minibuss.

En civilklädd polis som anlänt för kommandot. Han uppträder aggressivt. Senare får vi veta att han är länken mellan polisen och KGB.

Vår vitryske medhjälpare Ilya Kuzniatsou tolkar när jag frågar:

- Vart ska ni ta oss?

- Till polisstationen.         

- Är det långt?

- Nej.

Mer vill den civilklädde inte säga.

Fortfarande har vi kvar våra mobiltelefoner. Enligt en i förväg uppgjord rutin sms:ar jag en tjänsteman på svenska ambassaden i Minsk, och våra kollegor på Uppdrag granskning hemma i Sverige. Ilya Kuzniatsou hinner också ringa en jurist på det vitryska journalistförbundet och berätta att vi gripits och uppge allas namn.

På polisstationen förs vi i snabbt tempo upp för ett antal trappor och mellan några olika rum. Fotografen Ola Christoffersson lyckas filma lite i smyg med sin telefon.
Vi har alla tillstånd: ackreditering av Vitrysslands utrikesdepartment och journalistvisa från vitryska ambassaden. Vi förstår inte varför vi gripits.

Vi placeras på en bänk i ett kalt rum där det i ena hörnet sitter en man vid ett skrivbord. Han tittar inte åt oss. Bakom honom hänger ett porträtt av president Alexandr Lukasjanko, i Väst kallad ”Europas sista diktator”. Ur en högtalare skvalar en slags marchmusik.

Vi är sex personer som gripits. Utöver mig, Ola och Ilya så är det Isabel Sommerfeld, som medverkar i reportaget. I vår grupp finns också 16-årige intervjupersonen Raman och Vladimir Chudentsov, korrespondent för en rysk nyhetsbyrå, som var med när vi skulle göra intervjun.

Efter en stund knackar det på dörren.

- Ta nycklarna till vaktsalen. Öppna den och ta in de här ”kamraterna”. Låt dem sitta därinne.

Den aggressive civilklädde polisen vill nu att vi lämnar all vår utrustning kvar i rummet. Jag vägrar och försöker mig på ett ironiskt utspel:

- Nej! Jag får inte lämna ifrån mig kameran. Jag jobbar på Stats-TV och kommer att bli straffad!

I Vitryssland kontrolleras de statliga TV-kanalerna av regimen, och fungerar närmast som en slags propaganda megafon för diktaturen. Om poliserna tar mitt utspel på allvar vet jag inte, men den civilklädde låter oss i alla fall ta med vår utrustning.

Vi placeras i en stor sal. Ingen talar engelska. Ilya tolkar. En polischef i uniform kommer efter en stund och läxar upp oss. Han påstår att vi kan ha filmat nära officiella byggnader. Faktum är att vi stått flera hundra meter från regeringsbyggnaden på Självständighetstorget. Som för övrigt filmas varje dag av turister och journalister. Någon formell anklagelse riktas inte heller mot oss.

Polisen tar nu våra mobiler. Vi bevakas av beväpnade vakter. Det börjar kännas obehagligt.

Men vi är utländska journalister, har svenska pass, är ändå trygga. Det som oroar är att 16-årige Raman skiljts från oss.  Jag frågar upprepade gånger var han är. Den civilklädde svarar kort att Raman släppts. En lögn ska det visa sig.

Den civilklädde polisen beordrar nu fotografen Ola och vår tolk Ilya att följa med till annat rum och visa vilket material vi har i TV-kameran.  Jag kräver att få följa med, men nekas.

Nu följer en lång väntan. Hela tiden ringer våra mobiltelfoner. De bokstavligen hoppar upp och ned på det bord i den stora salen där polisen placerat dem. Senare räknar jag och Ilya Kuzniatsou att bara vi två har över 100 missade samtal under de tre timmar vi är gripna. Jag vädjar till vakterna att få svara på ett samtal för att kunna lugna våra kollegor i Sverige och den svenska ambassaden, men nekas.

Ola och Ilya sitter i ett annat rum. Där finns tekniker från polisen, och hela tiden kommer och går personer med högre befattning.  Den som ger order är en person från KGB, berättar Ilya senare.

Så här berättar Ola Christoffersson nu i efterhand om vad som hände:

- Det sprang folk in och ut hela tiden, en del i uniform. Ganska snart kom det fram att de ville kopiera materialet i TV kameran. Jag erbjöd mig att radera materialet, för att de inte skulle få tag i den intervju som fanns där, men det kom in en KGB-man och gav order om kopiering, det fanns inget vi kunde göra.

Han fortsätter:

- Det var tydligt att allt var ett utstuderat spel, vi hamnade rakt in i en helt annan värld. Den civilklädde var där och han hade en obehaglig attityd. Halvt på skämt men ändå med en ton av allvar sa han till vår tolk Ilya: ”Du följer väl de här hem till hotellet sen, det är lätt att få nåt hårt i huvet här i Minsk”.

- Det vi fick uppleva var bara en promille av vad människor i Vitryssland råkar ut för i en sån situation, då det kan sluta med fängelse eller ännu värre saker. Jag var aldrig rädd men kände mig hjälplös. Och upplevelsen gjorde att jag tog mötena med de utsatta personer vi träffade och intervjuade mer personligt och känslomässigt. Jag blir så förbannad över hur människor övervakas, förföljs och behandlas där.

Efter cirka tre timmar är polisen och KGB klara. Ola och Ilya kommer tillbaka till salen där vi sitter. Fortfarande riktas ingen formell anklagelse mot oss. När vi får tillbaka telefonerna slår jag i smyg på inspelningen och frågar om 16-årige Raman igen, Ilya tolkar:

- Den unge personen som vi skulle intervjuavad hände med honom? Släppte ni honom?

Den obehaglige civilklädde polisen svarar:

- Nej, vi sköt honom. …

- Nej, men, allvarligt, är han arresterad?

- Han är hemma. Åk till Sverige och visa ert reportage.

Vi leds ut på en bakgata vid polisstationen. Där upptäcker vi till vår förvåning den unge Raman. Han hade inte fått åka hem, utan har precis släppts. Isabel Sommerfeld kramar om honom. Raman är skärrad. Han har genomgått ett långt och tufft förhör med KGB.

- Jag tror jag är ok, men mår inte bra. Förhöret var verkligen tufft. De ville ha information från mig som jag inte har. Jag förstod inte vad de ville mig, säger Raman Pratasevich.

Ett TV team från den oberoende, och hårt ansatta, TV kanalen Belsat har fått reda på vad som hänt och väntar på oss utanför Maskouski police department i centrala Minsk, där vi hållts. Teamet intervjuar oss och frågar om vi ska avbryta vårt arbete och åka hem till Sverige. Jag säger att vi anser att vi inte gjort något fel, att vi är här som journalister, har alla tillstånd och kommer fortsätta vårt arbete i Vitryssland.

Vår medhjälpare Ilya Kuzniatsou är en väldigt erfaren journalist och har arbetat med många utländska journalister. När vi gått iväg en bit från polisstationen förklarar han för oss att det vi varit med om är ovanligt.

- Det här är extraordinärt. De senaste 15 åren känner jag bara till tre tillfällen då utländska journalister som har tillstånd gripits. Jag är säker på att det inte var för att vi filmade någon officiell byggnad på torget som de påstod ett tag, jag tror det grep oss för att skulle intervjua Raman Pratasevich, säger Ilya.

Den unge Raman berättar sen mer för oss om förhöret: där KGB hotat att få honom dömd på falska bevis, skada hans flickvän, och få honom inlagd på mentalsjukhus.

- De är diktaturens idiotiska lakejer. De kan sätta oss i fängelse, men det hjälper inte. Vi kommer bara bli starkare. Vi måste kämpa för vårt folk, säger Raman.

På natten träffar vi den ställföreträdande chefen på svenska ambassaden i Minsk, David Emtestam. Han vill informera sig om vad som hänt. Sveriges ambassadör Stefan Eriksson är, liksom övriga ambassadörer från EU-länderna, nyligen hemtagen från Vitryssland på grund av den allt djupare konflikten mellan landet och EU.

Nyligen skickade SVT:s vd Eva Hamilton ett brev till den vitryska ambassaden, där hon bland annat skrev:

”SVT kräver omgående en förklaring av Vitrysslands utrikesdepartement hur detta kunde ske. SVT kräver även att det journalistiska material som med tvång kopierades förstörs och inte på något sätt används används eller sprids.”

Den vitryske ambassadören Andrei Grinkevich skickade ett svarsbrev, men undvek att svara på Eva Hamiltons viktigaste frågor. Det kopierade materialet nämnde han inte alls.

Vi har varit i regelbunden kontakt med den unge Raman Pratasevich den senaste månaden. Inget har hänt honom som han bedömer har med gripandet att göra.

Svenska regeringen har kallat upp den vitryske ambassadören till UD och framfört en protest mot att SVT:s team greps i Minsk, och att polisen kopierade material från TV-kameran.

Sven Bergman, reporter Uppdrag granskning