Det är på dagen exakt 25 år sedan jag framträdde som SVT-meteorolog för första gången. Det skedde i det dåvarande regionala nyhetsprogrammet ABC, som sändes över Uppsala och Stockholms län. Klädsel, frisyr och annat hoppas jag nu, så här ett kvarts sekel senare, är preskriberat. En ung och ganska osäker meteorolog kastade sig då ut på okänd mark, och fick snabbt blodad tand. På den vägen är det, och efter 25 år trivs jag fortsatt med arbetet. Det är stimulerande och varje dag är unik eftersom vädret aldrig är detsamma.

”En ung, helst kvinnlig, meteorolog”

Innan jag började på SVT jobbade jag på SMHI, och deras dåvarande lokalkontor på Arlanda flygplats. Via min dåvarande chef fick jag sent hösten 1994 en förfrågan från SVT om jag var intresserad av att jobba som meteorolog. De sökte en ung, helst kvinnlig, meteorolog som kunde komplettera Stig Ahlgren och Pär Holmgren som ABC-meteorolog.

Jag var ytterst tveksam. På SMHI hade jag sedan några år tillbaka pratat i P4-radion (först Radio Uppland och senare även Radio Stockholm), men att ta steget över till rutan kändes stort. Men jag tänkte att möjligheten kanske aldrig skulle återkomma, så jag nappade och fick komma till SVT och provfilma. Det gick tydligen bra, för jag fick jobbet.

Tisdagen den 24 januari 1995, alltså exakt 25 år sedan i dag, gjorde en smått nervös och mycket osäker meteorolog sin tv-debut. Minns inget av den första kvällens sändningar. Däremot av hemfärden då jag inte var riktigt närvarande i trafiken utan höll på att krocka, för mina tankar var kvar i studion och ”vad har jag gett mig in på”-funderingar. Tur då att det finns ett tv-arkiv, så nu kan såväl jag som ni se hur det såg ut den där januaridagen för ett kvarts sekel sedan.

ABC-kartorna gick likt en garderobsvägg på skenor i golv och tak, så när man sköt undan en karta dök nästa upp bakom. Kartorna var ganska tunga, så jag minns att jag brukade ha dubbelhäftande tejp på flera fingrar för att få ett bra grepp. Annars var risken stor att man bara stod där och krafsade, såsom hände premiärdagen. Och man fick inte ta i för mycket heller, för då dundrade kartan ljudligt in i väggen och kunde till och med studsa tillbaka ut en bit igen. Plasthandske på var också ett givet måste när man suddade kartorna från föregående dag, annars blev man svart om handen.

Sista handritade väderkartan och en liten chroma-vägg

Fredagen den 7 september 2001 visades den sista handritade väderkartan i SVT, och om jag har kollat rätt i gamla arkiv så var Stig Ahlgren siste man ut, något som kändes helt rätt eftersom han lite var ABC-vädret i egen hög person.

Rapport och Aktuellt hade sedan länge övergått till digitala väderkartor, men ABC behöll de smått kultförklarade handritade kartorna länge, så länge det bara gick. Måndagen den 10 september 2001 övergick nyhetssändningarna på SVT till digital teknik. Varför jag minns datumen är ju givetvis för att ingen i nyhetspersonalen, varken framför eller bakom kameran, hann bli varma i kläderna med den nya tekniken och den nya studion innan 11 september-attacken inträffade.

När jag började sända vädret i Aktuellt gjorde jag även min premiär för väder med chroma-key-teknik. Det är ju då jag inte ser kartan på väggen, utan jag står framför en blåfärgad skärm (numera används limegrön). I kontrollrummet läggs sedan bilden av mig framför skärmen ihop med den digitala kartan så det ser ut som om jag står framför kartan. Trenden de senaste åren har ju varit att vi alltmer övergår till fysiska skärmar, så numera är det bara i de lokala nyhetssändningarna och i Sverige idag som chroma-key-tekniken fortsatt används.

Måste här få nämna en rolig detalj angående Aktuellts chroma-vägg när jag började medverka där. Spelplatsen för meteorologen var då skapad med Lage Larsson som ”måttstock”. Han är väldigt kort, vilket jag inte är. Så för att jag skulle få plats i höjdled framför väggen fick jag ta av mig skorna innan sändning. Varje centimeter kortare jag kunde bli desto lättare var det för kameramannen att ställa in bilden. Om jag minns rätt var det så ända till hösten 2001 då alla nyhetsprogram (Aktuellt, Rapport, Rapport Morgon, Sportnytt, ABC, Uutiset m.fl.) flyttade till den nya stora gemensamma digitala studion.

Mer och mer att göra

När jag började på SVT så var mitt enda jobba att göra vädret i ABC. De hade en huvudsändning vid 19.10 där man var med live, och sedan bandade man ett kortare väder till den sena sändningen 22.00. Just min premiärdag fick jag även bara med en kortis i 17.05-sändningen. Så var det inte i vanliga fall.

Min första väderprognos i Aktuellt gjorde jag 1998, och i Rapport 2000. Sedan 2005 är jag fast anställd som SVT-meteorolog. Aktuellt-medverkan var till en början bara på måndagar och torsdagar då det var femdygnsprognos, medan Aktuellt de övriga dagarna i veckan inte hade meteorolog i rutan. Aktuellt-medverkan kombinerades med ABC-medverkan, så de arbetsuppgifter man hade var att handrita ABC-kartorna, skriva en kort text till Aktuellts 18-sändning, vara med live i ABC 19.10, banda till sena ABC och avsluta med Aktuellt 21-vädret. Webben var ännu okänd, och kartorna ritades av grafiker med hjälp av underlagskartor på papper som Rapport-meteorologen, vilket oftast var John Pohlman, hade skapat.

Efter några år, efter att John gått i pension hösten 2002, slogs medverkan i Aktuellt och Rapport ihop på samma kvällspass, och ABC hamnade så småningom på det pass som bandade väder till alla regionala sändningar, de som på senare år splittrats upp alltmer och nu kallas lokala nyheter.

Med åren har arbetsuppgifter som mejlhantering, webben och sociala medier tillkommit, och därtill en alltmer komplex grafik, så arbetsbelastningen är nu avsevärt högre än tidigare. Men den trenden är ju synlig i så gott som hela samhället de senaste decennierna. Sändningarna blir också allt fler och fler, där det senaste tillskottet för oss är Sverige idag, som vi nu medverkat i under åtta år. Däremot har trenden snarare varit åt det andra hållet gällande hur mycket tid vi får till vårt förfogande i de olika sändningarna. Det märks att tempot var ett annat om man tittar på lite äldre nyhetssändningar.

Teknikutveckling i mötet med tittarna

Jag började på SVT på den tiden då webben och sociala medier inte fanns, så kontakten med tittarna skedde mestadels per brev, oftast handskrivna. Har sparat en del genom åren, och det är lite kul läsning faktiskt, vilket dock personliga påhopp om klädsel, utseende och annat inte är.

Genom åren har de handskrivna breven blivit allt färre. Men det händer att det fortsatt dyker upp något, men bara ett per år eller så. Breven ersattes efterhand av mejl, och därefter har även ett skifte skett mot alltmer kontakt med tittarna via sociala medier. Med teknikutvecklingen har mötena också blivit mer opersonliga tycker jag, och att det framför allt blivit lättare att vara kritisk, och då allt som oftast med en hätsk ton. Och då är ändå vi meteorologer lindrigt drabbade av tongångarna på nätet.

Tyckandet har man fått lära sig leva med. Jag tänker fortsatt på det jag fick höra när jag började i rutan. Av de som ser en väderprognos har kanske maximalt en procent synpunkter på det man gör. Av dessa är det maximalt en procent som ens tänker tanken att höra av sig, och maximalt en procent gör det. Bland dessa är dock 99 procent kritiska, så det som hörs och märks i flödet är synpunkter och kommentarer som långtifrån alla tittare står bakom.

Syns man i rutan så känns man även igen ute bland folk, vilket både är positivt som negativt. Det är inte roligt alla dagar, så har man ”en dålig dag” är det lika bra att stanna hemma. Men oftast är det roligt, framför allt att när jag på ett kärvänligt sätt kan driva lite med någon som inte kan placera ens ansikte i rätt sammanhang. Det jobbigaste är att bemöta de som tror sig ha ett unikt skämt, för det är sällan unikt, och hör man det för hundrade gången är det inte lika kul längre.