I månadsskiftet juli–augusti är väderskillnaderna i vårt avlånga land som minst. Visst skiljer det fortsatt en hel del mellan den lappländska fjällvärldens och de skånska slätternas väder, men inte alls som det gör på andra tider av året.
Vattnet till havs och i sjöarna är rejält uppvärmt under sensommaren, så skillnaden mellan hav och land suddas delvis ut. Det ger en helt ny dimension till väderskeendet över dygnet, vilket bland annat märks av att nattåskan brakar lös.
En normal svensk sommardag med växlande molnighet och lokala skurar känner alla till. När solen är på väg ner avtar uppvärmningen av marken, varvid molnbildningsprocessen avstannar. Skurarna upphör och molnen sjunker ihop. Men om molnet sedan driver ut över hav kan det få ny fart. Det relativt varma vattnet och fukten där kan räcka för att få fart på uppvindarna igen.
En bidragande orsak till att molnen blommar upp över hav är också att ovansidan av molnets avkyls när natten tar över. Tillräckligt stor skillnad i temperatur mellan topp och botten i molnet finns för att molnet ska leva vidare över hav. Det är inte alls ovanligt att det blir så pass kraftiga bymoln att det även åskar i dem. I skydd av sensommarens mörker upplevs blixtarna och mullret som kommer därefter kanske än mer skrämmande, mystiskt och fascinerande än åskväder på dagen?
Den mest åskfrekventa månaden i Sverige är juli, följt av augusti och sedan juni. Över hav är det dock augusti som är mest åskfrekvent, vilket man kan tacka (eller skylla?) det uppvärmda vattnet för.
När solen åter går upp på morgontimmarna avstannar molnbildningen till havs, för när solen åter värmer molntopparna finns inte längre tillräcklig temperaturskillnad mellan topp och botten för att bibehålla uppvindarna. Ett klassiskt och återkommande scenario är att åskmoln från Tyskland och Polen får ny fart när molnen drar norrut och ut över Östersjön, varvid det kan braka loss med kraftig åska i Skåne och Blekinge mitt i natten.
Men lugn, kommande natt är det kanske dags igen för nattåskan att spöka i mörkret.