Höstfärgat i Duvnäs nordväst om Borlänge i södra Dalarna den 9 oktober 2020. Foto: SVT / bakgrundsfoto Nippe Sylwén

”Ge mig en septober tack”

Publicerad

Skulle ni vilja bromsa tiden ibland? Så känner i alla fall jag en sväng på hösten, just innan löven fallit och innan höstmörkret blivit alltför kompakt. Om jag fick beställa skulle ja då säga: ”Vädergudarna, ge mig en septober tack”.

Här kommer några helt personliga tankar om hösten, och jag förstår och har all respekt om ni inte tänker som jag gör. För om vädret finns det minst lika många åsikter och tankar som det finns människor. Jag gillar i princip alla årstider, även om jag har lite svårt för just hösten. I alla fall den senare delen av hösten. Den när träden är kala, mörkret blir alltmer påtagligt, snålblåsten går rakt genom ben och märg oavsett kläder och man kan bli blöt trots att det inte regnar. För att inte tala om när blötsnön visslar förbi inställd på horisontalläge. Då längtar jag efter kylan, snön och ljuset, så för mig får det gärna slå om fort på sena hösten.

Däremot gillar jag inledningen av hösten, eller sensommaren kanske någon skulle kalla det för. När man känner att solstrålarna fortsatt har lite kräm i sig, när trädens löv skiftar i alla nyanser som finns mellan mörkgrönt och knallrött och när gräsmattan fortsatt behöver klippas. Det behöver inte vara speciellt varmt på dagarna, bara färgerna finns kvar så trivs jag. Kalla nätter gör mig ingenting. En krispig och frostbiten oktobermorgon kan vara helt ljuvlig. För då vet man att sannolikheten för en solig och färgsprakande höstdag är bättre än om dis, dimma och dimmoln dämpar nattkylan. När vi kommit in i oktober har solen svårt att orka bränna bort all fukt som ansamlats nattetid.

Så ja tack, ge mig en septober, en extra månad inklämd mellan september och oktober, som en förlängning av ”hösten del 1”. En septober hade passat mig bra nästan oavsett var i landet, men främst i delar av Lappland och Jämtland kanske snarare en sepgusti varit att föredra, alltså en månad till i skiftet mellan augusti och september. Jag respekterar om andra hellre vill peta in en bonusmånad på andra håll under väderåret, men jag gillar just tanken på en extra månad under tidiga hösten.

Höstdagjämningen i slutet av september är lite av en milstolpe. Den har ju ingen egentlig påverkan på vädret, men därefter märker man helt klart att solen inte längre är den styrande maktfaktor som den är under sommarhalvåret. Vädret styrs därefter mer av rådande vindar och vilken temperatur och fuktighet luftmassan har som passerar över landet. Luftmassans temperatur och relativa fuktighet är givetvis helt avgörande även under sommarhalvåret. Men då är det med en dimension till, nämligen solen som en kraftfull energikälla dagtid och därmed en klar och tydlig daglig gång på vädret. ”Efter en solig inledning på dagen växer stackmolnen till sig och kan ge någon eftermiddagsskur innan det till kvällen åter blir klart” är en prognostext som andas sommarhalvår, medan ”det klarnar nu upp när kalla och torra nordvästvindar sveper ner över landet och trycker undan det gråmulna och dimmiga vädret vi haft de senaste dagarna” är ett tydligt exempel för vinterhalvåret.

Hösten som delvis försvann

Ibland susar årstiderna förbi alltför snabbt, så pass snabbt att man skulle vilja ”stanna världen en stund” (även om GES inte alls tänkte på vädret när den textraden skrevs). Ta delar av Västerbotten som exempel denna höst. Rent meteorologiskt var det sommar i nordöstra ”hörnet” av Västerbotten ända fram till den 9 oktober. Sedan kom vinterkylan brakandes ner redan den 18 oktober, så lokalt var den meteorologiska hösten i dessa trakter bara en vecka lång.  

Dock finns ingen officiell mätstation som noterat bara en vecka med höst, men det var ack så nära på Skellefteå flygplats. Där var man flera gånger från mitten av september fram till början av oktober på väg att få höst, men sensommarvarma dagar lite då och då höll hösten borta. Till slut kom dock hösten dit den 10 oktober, men bara en vecka senare kom vinterkylan. En närapå obruten svit med vinterkalla dygn den 18–25 oktober, dock med ett viktigt undantag som gjorde att vintern aldrig anlände. Den 21 oktober var nämligen dygnsmedeltemperaturen på Skellefteå flygplats 0,2 grader, och därmed fick man aldrig ihop den fem dygn långa obrutna svit med vinterdygn som krävs för att det ska bli vinter.

Enstaka kuststationer i söder har i skrivande stund fortsatt meteorologiska sommar, så just nu har vi tre årstider samtidigt i landet. Det låter kanske förvånande, men är inte speciellt ovanligt utan snarare regel än undantag så här på höstkanten då Sverige är extra avlångt. Baserat på referensåren 1961–1990 är Naimakka vid den finska gränsen i norra Lappland normalt först ut i landet att få vinter, vilket sker den 8 oktober, medan Falsterbo i sydvästligaste Skåne är sist ut med att få höst, vilket normalt sker den 17 oktober. Så rent statistiskt sett ska vi alltid ha tre årstider samtidigt under en kort period varje höst.

Och vad mer har hänt i oktober då?

Månaden inleddes milt, mycket milt. En dryg vecka in i oktober var det så pass mycket överskott för medeltemperaturen dittills jämfört med referensåren 1961–1990 så man började fundera på om vi var på väg mot en rekordvarm oktober. Därefter blev det dock kallare, sett till det normala först i söder, senare även i norr. Från den 10 oktober började därför avvikelsekartorna dygn för dygn visa blåa nyanser i söder, och från den 18 oktober även i norr. Dygnen den 18 och 19 oktober vara kallare än normalt i hela landet, varefter mildluften återkom i söder och vi fick en stor nordsydlig temperaturkontrast några dygn innan mildluften tog över även i norr den 25–26 oktober.

Nu, så här efter 26 av månadens 31 dygn, är oktober varmare än normalt i hela landet, och det mestadels med 1–2 grader. Därmed allmänt varmare än fjolårets kalla oktober. För att hitta en varmare oktober än årets behöver vi nog backa tillbaka till 2014 för södra halvan av landet och kanske till 2011, 2007 eller 2005 i norr. I nordöstra Norrland kan det dock vara klart längre tillbaka än så som vi upplevde en så här pass varm oktober som i år. Men där vill jag avvakta de sista dygnen också innan jag säger mer. Och mer säger jag på söndag den 1 november när min slutliga oktoberkrönika ser dagens ljus på webben vår.

I så gott som hela landet har oktober varit en blöt historia. Stora delar av Svealand och stora delar av södra och östra Norrland har fått mer än dubbelt så mycket regn och snö som brukligt. I norra Hälsingland och vid Norrbottenskusten delvis till och med över trippla normalmängden. I stort sett bara i delar av fjällkedjan har oktober hittills varit torr. Även om oktober i fjol var blötare än brukligt i södra halvan av landet var den ändå torrare än årets, så även i norr. För att hitta en blötare oktober än i år är det i olika delar av landet oktobermånader som 2017, 2016, 2014, 2012 och 2011 som gäller, och kanske än mer 2006. Får dock se om det inte någonstans kan bli eller redan är rekordblött denna oktober. Får även här be att få återkomma med svaret till på söndag.

Sen höst och tidig vinter

Den meteorologiska hösten var sen att ta klivet ner över södra Sverige, vilket den gjorde först den 9–16 oktober. Nu är det, som jag nämnde tidigare, bara några få kuststationer i söder som ännu inte fått höst. På ostkusten gäller det Ölands norra udde, och i väster trion Väderöarna, Måseskär och Vinga.

Med kylan i norr tog även vintern den 17–24 oktober klivet ner över Lappland, Norrbotten, inre Västerbotten, norra och västra Jämtland samt västra Härjedalen. Allra först ut att få vinter var dock i Tarfala i norra Lapplandsfjällen den 15 oktober. Med tanke på stationens läge mitt in den lappländska vildmarken var det knappast förvånande att det var just där som vintern gjorde sin premiärföreställning för säsongen.

Vinterns vita guld

I och med att oktober inleddes milt lyste snön länge med sin frånvaro. Den 1–16 oktober var det officiellt barmark i hela landet. Sedan la sig snön. Först på enstaka platser till morgonen den 17 oktober, och dygnet därpå fanns ett allmänt snötäcke i Norrbotten, mellersta och norra Lappland samt i merparten av fjällkedjan ner till Härjedalen. Snön fortsatte att falla, och den 21 oktober var snötäcket som mest utbrett söderut när det nått ner till en linje från norra Värmland via Siljan och inre Hälsingland till norra Ångermanlandskusten. När sedan mildluften tog över söderifrån har såväl djup som utbredning minskat söderifrån.

Vi låter nu de sista dygnen av oktober lägga sina värden till statistiken, så kommer jag den 1 november att publicera en diger sammanfattande krönika om årets svenskaoktoberväder. Hoppas vi ses då.

LITE SNABBFAKTA FÖR OKTOBER SÅ HÄR LÅNGT

Varmast: 19,3 grader i Mörbylånga, Öland den 4 oktober.

Kallast: 18,5 minusgrader i Älvsbyn, Norrbotten den 25 oktober.

Störst dygnsnederbördsmängd: 71,9 mm Fredrika, Lappland den 9 oktober.

Störst snödjup: 31 cm i Koler, Norrbotten den 22 oktober.

Högst medelvind: 25,7 m/s i Sylarna, Jämtland den 25 oktober.

Högst byvind över inlandet: 21,2 m/s i Paharova, Norrbotten den 18 oktober.

Högst byvind oavsett stationsplacering: 35,4 m/s i Sylarna, Jämtland den 25 oktober.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.