Minns att jag hade en diskussion för många år sedan med min dåvarande chef här på väderredaktionen, Pär Holmgren, om vad som skulle inträffa först, 25 grader i oktober eller 40 grader på sommaren. Olikt honom menade jag då, och håller fast vi det än starkare i dag, att vi får uppleva den första högsommarvarma oktoberdagen i landet, eller för den delen den första 30-gradersdagen i september, innan vi når den magiska gränsen 40 grader på sommaren.

Visst kan det bli 40 grader på sommaren också, men det tror jag dröjer ett tag till innan vi är där. Somrarna bli utan tvekan i snitt varmare för varje decennium som går, men än mer tydligt är enligt mig förskjutningen av årstiderna, att sensommarvärmen hänger i allt längre in i september och så smått även i oktober. Om vi bara jämför de tre nuvarande rekorden det handlar om så är det dessa:

• Svenskt värmerekord är 38 grader (avläst på en halv grad när) i Ultuna i södra Uppsala i Uppland den 9 juli 1933 och exakt 38,0 grader i Målilla i Småland den 29 juni 1947.
• Svenska septemberrekordet lyder 29,1 grader och är satt i skånska Stehag den 1 september 1975, och rekordsent datum för 30 grader är den 28 augusti, vilket skett 1955, 1964 och senast i Eklången i Södermanland 1997.
• Den hittills varmaste oktoberdagen upplevdes i Oskarshamn i Småland med 24,5 grader den 9 oktober 1995, medan rekordsent datum för 25 grader i landet är den 29 september 2011 i Hudiksvall i Hälsingland.

Längre sommarhalvår

Somrarna blir i snitt allt varmare, men därmed inte sagt att sommarens maxtemperatur höjs i samma takt. Det kanske snarare är att vi får allt glesare mellan temperaturmässigt skrala somrar, och att antalet värmeböljor ökar, alltså perioden med minst 25 grader på dagarna. Däremot är det mycket som behöver stämma för att temperaturen ska nå 35 grader en svensk sommardag, och varje grad däröver är allt svårare att nå.

När hade vi senast 35 grader i Sverige tro? Det måste väl varit extremsommaren 2018 svarar nog de flesta utan att tveka det minsta. Då var det ju så hett, och så länge dessutom. Men icke då, den sommaren var det ”bara” 34,7 grader som högst, i Mariestad i Västergötland den 8 augusti 2018. Rätta svaret är att senast det var 35 grader i Sverige var den 4 augusti 2014, då Falun-Lugnet i Dalarna noterade 35,1 grader, och innan dess 35,0 grader i Målilla i östra Småland den 11 juli 2010.

Med mer värme och fukt allt längre in mot slutet av sommaren gör att sensommaren förskjuts in mot hösten. Just i brytningstider, såsom när sommar övergår i höst, märks klimatförändringarna extra tydligt vill jag hävda. Att flytta rekorddatumet för 30 grader från den 28 augusti till början av september känns i mina ögon som det kan hända snart, likaså att 25 grader noteras i början av oktober istället för som hittills den 29 september. Dessa två tydliga ”datumgränser” känner jag är mer troliga att vi få uppleva i en skapligt nära framtid, snarare än 40 grader på sommaren. Finns inget vetenskapligt eller statistiskt belägg bakom dessa påståenden, utan det är bara den känsla jag har när jag ser vilka rekord som oftare slås än andra och vilka rekord som är ”färskare” än andra.

Snart finns facit svart på vitt

Innevarande år är det sista i det som från och med nästa år kommer bli den nya referensperioden. Snart har vi alltså svart på vitt hur mycket vädret ändrats från nuvarande referensperiod 1961–1990 till den snart gällande 1991–2020.

Att mäta temperatur är dessutom en konst i sig, för det är luftens temperatur och ingenting annat man vill mäta. Äldre temperaturnoteringar, främst från 1700- och 1800-talet, är därför mer eller mindre tvivelaktiga, och många noteringar har också så här i efterhand strukits ur rekordlistorna. Främst beroende på dåligt strålningsskydd, att alltså solens strålar haft möjlighet att på ett mer direkt sätt påverka mätningen, och därmed är det ju inte luftens faktiska temperatur som mäts. Hur var det då i Målilla 1947 och Ultuna 1933? Rekorden är fullt ut godkända, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över vad en modern temperaturgivare gett på dessa platser vid dessa tillfällen. Så för min sinnesro skulle jag inte ha något emot om vi fick ett svenskt värmerekord någon av de närmaste somrarna. Men som sagt, jag tror det sker först efter att jag skrivit om 30-gradig värme i september och 25-gradig värme i oktober.

Sensommarvarm september

Visserligen hade vi i går morse säsongens första officiella snötäcke i landet när Storlien-Storvallen i Jämtlandsfjällen observerade ett 1 cm djup snötäcke, men snön har ändå så här långt in på hösten till stor del lyst men sin frånvaro. Visst har det snöat en del i främst högre terräng i fjällen, men inte mycket mer än så. Säsongslägstat så här långt är dessutom föga imponerande 5,5 minusgrader i Sveg i Härjedalen den 20 september.

September är på väg att bli en varmare månad än brukligt i hela landet, och varmare än i fjol men mestadels aningens kallare än 2018. I söder får man delvis backa tillbaka till 2016 för att hitta en varmare september än årets. Får se om det står sig även när de avslutande dygnen lagts till handlingarna. Hittills är medeltemperaturens överskott jämfört med motsvarande dygn under referensåren 1961–1990 som lägst en halv grad och som högst cirka 2,5 grader.

Två högsommarvarma dagar noterades under månaden, den 15 och den 16 september, alltså dagar med minst 25 grader någonstans i landet. Toppnoteringen blev 27,7 grader i skånska Lund den 15 september, vilket är varmast där i september sedan 1886 och varmast genom alla tider där så sent på säsongen. Mätningarna inleddes 1753, och sedan slutet av 1800-talet finns även tillförlitliga maximi- och minimitemperaturobservationer. Inga 30 grader denna september alltså, men 27,7 grader i mitten av september är ändå imponerande högt.

Torrt i söder, blött i norr

Regnen, med vissa snöinslag i främst fjällen, har hittills fördelats väldigt ojämnt över landet. Hittills har landets norra tredjedel fått mer nederbörd än brukligt, medan det i övrigt varit en torr eller mycket torr månad. Därmed rätt snarlik hur september 2018 såg ut, och i större delen av landet klart torrare än i fjol.

Mycket av månadens regn i norr kom vid några få tillfällen, först den 4–5 september med regn- och åskskurar, sedan den 15–16 september när ett regn från sydväst vände och svepte tillbaka ner åt sydost, och för övrigt följdes av kraftiga nordvindar ner över landet. Månadens hittills största dygnsnederbördsmängd uppmättes då till 36 mm i Lövånger i Västerbotten den 16 september.

Därtill har fjällkedjan på senare tid haft byar av regn och snö av och till, vilket också gjort att den plats som hittills fått mest nederbörd i landet i september är Merkenes i mellersta Lapplandsfjällen med 118 mm, vilket är mer än dubbelt mot normalt. Torkan i Sydsverige märks i bland annat Falsterbo på den skånska sydvästspetsen, för där har det hittills kommit minst, endast 6 mm. Här vill jag betona ordet hittills, för nederbördskartan kommer att behöva revideras, och det troligen rejält, med tanke på den ostadiga avslutningen med delvis kraftigt regn söderifrån som nu väntar under månadens sista dagar.

Stormsäsongen är här

Under septembers andra halva ökar den statistiska sannolikheten för stormar markant, och årets september är inget undantag från den regeln. Månadens första stormtillfällen inträffade på sena kvällen den 13 september i Stekenjokk i sydligaste Lapplandsfjällen. Därefter har stormvindar noterats nästan dagligen någonstans i fjällen, nämligen den 18, 19, 20, 21, 22 och 24 september med toppnotering orkanvindar på 35 m/s i Stekenjokk på förmiddagen den 21 september.

Samtidigt var då byvinden där i Stekenjokk hela 43 m/s. Den 21 september noterades också lokalt mycket hårda vindbyar i norra Norrland öster om fjällen med som högst 22,4 m/s i Älvsbyn i Norrbotten.

Det har även blåst storm till havs, men bara hittills vid ett tillfälle under månaden. Söderarm i Stockholms yttre skärgård noterade 25 m/s på förmiddagen den 17 september.