Enkelt beskrivet: Den här gången gick det dåligt. Större delen av översikten går inte att godkänna. Definitivt inte för Skandinavien. Det område som ändå får godkänt (observera att ”godkänt” inte betyder ”övervägande bra”) är delar av nordvästra Europa. Brittiska öarna, en stor del av Frankrike och Benelux är väl de områden där konsekvenserna av väderläget blev ungefär som det var tänkt trots att själva tryckbilden blev fel.

Italien och västra Balkan fick en blöt december, men i övrigt var det mest torrt där med temperaturöverskott. I Spanien och Portugal blev det torrare än väntat med undantag för vissa områden. I översiktstexten stod det att den kunde bitvis komma upp lite varmare luft över Spanien och att det skulle bli ganska milt där. Inte i nivå för godkänt, men ett gränsfall.

Positiv AO och NAO

Både den Arktiska oscillationen, AO och den Nordatlantiska oscillationen, NAO blev starkt positiva under en stor del av den gångna vintersäsongen. Resultatet blev en tryckbild där kraftiga lågtryck ofta dominerade över Island och Grönland, i förlängningen även Skandinavien och nordvästra Ryssland. Högtryck dominerade till och från längre söderut över Europa i stor uträckning. Bitvis även över Central- och Östeuropa. Denna typ av väderregim ger i grova drag temperaturöverskott över Europa och norra Asien, så även denna säsong.

Analys och fördjupning

Jag valde att gå på att vintern hos oss skulle sluta som normal eller kallare än normal för vår del – kallare än föregående vintersäsong (2018-19) helt enkelt. Ett intervall känner jag inte är ett helt dumt sätt att uttrycka sig på. Med undantag för ”kallt till milt” förstås, det blir ju inte trovärdigt. I vilket fall är det ett bra sätt att ta höjd för att proportionerna mellan olika vädertyper är svår att förutse. Speciellt när det rör sig om tidshorisonter på flera månader framåt.

Att göra en analys av varför saker inte går som man tänkt sig alla gånger är inte helt lätt beroende på hur djupt man vill gå. Jag har följt diskussioner mellan olika forskare kring varför vädret betett sig som det gjort den här säsongen. Den mycket starka positiva AO (och därmed också positiv NAO) som uppstod och kom att dominera hela vintersäsongen i stort sätt är förstås av högsta intresse.

AO är inte orsaken till att vintern blev så otroligt mild (inte NAO heller för den delen). Då dessa väderfenomen är kända för en lite bredare allmänhet, så är det lätt att hänvisa till att som en förklaring varför vi upplever ett vädret på ett visst sätt. Till exempel kan det låta såhär: ”Det är milt eftersom NAO och/eller AO är positiva”. Faktum är att både AO och NAO bara är beskrivningar storskaliga vädersystem. Den stora frågan är vad som driver de vädermässiga konfigurationer som AO och NAO beskrivs av. Det är också det som själva kärnan i att göra en säsongsöversikt.

Starkt positiv Indian ocean dipole

Fenomenet Indian ocean dipole, förkortat IOD, är precis som El Niño och La Niña i Stilla havet en beskrivning av hur havsvatten med olika temperatur fördelar sig i Indiska oceanen. I höstas var IOD i en starkt positiv fas (klicka gärna på länken ovan för att läsa mer). Havsvattentemperaturen i tropikerna har stor påverkan på förekomst av fler eller färre kraftiga regnväder över olika områden. Energin från dessa regnväder kan både styra och styras av samspelet med vädersystemen på våra bredgrader.

I likhet med flera andra meteorologer (världen över) inom gebitet säsongsväder underskattade jag de atmosfäriska effekterna av denna starkt positiva IOD. Jag gjorde bedömningen att andra fenomen (exempelvis El Niño modoki över Stilla havet och ostlig QBO) skulle dominera som forcering från tropikerna sett över en längre tidsskala. Istället blev forceringarna starkast över Indiska oceanen. Den här typen av forceringar, som påverkar i stor skala över lång tid kallas lågfrekventa forceringar.

Det finns en hel del forskning som visar att forcering från tropiska regnväder över Indiska oceanen ofta leder till ett vädermönster med positiv NAO och troligtvis även AO. När vinteröversikten publicerades i november förra året hade inte dessa effekter kommit igång ännu trots att det var under hösten den positiva IODn var som starkast. NAO och AO var fortfarande negativa (vilket de varit sedan sommaren). Det dröjde till början på december innan det började hända något. Då skedde en övergång till mer positiv AO och NAO, även om det var först i januari och februari som det blev bestående. Troligtvis hade Madden-Julian oscillationen, som kan påverkas av så kallade lågfrekventa forceringar genom att förstärkas eller försvagas därefter, ett finger med i spelet.

Stark polarvirvel

Polarvirveln i stratosfären (10-50 km) förstärks naturligt varje vinternsäsong, men styrkan kan påverkas av en rad olika faktorer. I år blev den mycket stark och dessutom uppstod en koppling mellan troposfär (0-10 km) och stratosfär. Kopplingen var väntad. Vinterns öde avgjordes förmodligen i december när kopplingen uppstod – och den andra halvan av månaden var särskilt intressant. Samspelet mellan tropikerna och extratropikerna (våra breddgrader) och den exakta tajmningen på en rad faktorer satte igång en kedja av händelser.

Exakt vad som hände är rätt komplicerat att förklara och det är inte säkert att jag uppfattat allt rätt heller då detta är väldigt komplext. Kort sagt uppstod en situation där troposfärens och stratosfärens samspel gav en mycket stark och bestående positiv AO (och därmed positiv NAO). Det är den främsta orsaken till att det milda mönstret hade så svårt att brytas, speciellt under januari och februari.

Det kunde ha blivit helt annorlunda

En kopplad troposfär och stratosfär skapar stora osäkerheter. En annan tajmning på en rad faktorer hade förmodligen kunnat vända på steken lagom till årsskiftet genom en kraftig försvagning av polarvirveln. Sannolikheten för det var förmodligen ganska låg till följd av det som jag diskuterat ovan, men möjligheten fanns där och det såg kortvarigt ut att faktiskt kunna bli verklighet. AO blev kortvarigt negativ i andra halvan av december, men ersattes snabbt av positiv igen runt nyår och på den vägen är det.

Säsongsprognosmodellerna presterade förvånansvärt bra

Om jag hade valt att gå på flera av säsongsprognosmodellernas lösningar hade jag fått ett betydligt bättre resultat (klicka här för extern länk) med facit i hand. Dessa lyckades fånga hela strömningsmönstret på en global skala på ett sätt som jag inte sett förut. Säsongsprognosmodellerna är generellt bara ”bra” i tropikerna och går inte att lita på för våra breddgrader. De har svårt att ta hänsyn till hastiga förändringar som sker på en kortare tidsskala, såsom en plötslig nedbrytning av polarvirveln genom en SSW till exempel. Datorberäknade säsongsprognoser tar mycket hänsyn till havstemperatur och samband mellan atmosfär och hav. Det överlag varma vattnet över västra Indiska oceanen bedöms av flera inom branschen vara en viktig orsak till den mycket goda förutsägbarheten även på våra breddgrader just i år. Därmed är det definitivt något att lägga på minnet inför framtiden.

”Det är lätt att vara efterklok” – eller?

– Nej, i det här sammanhanget är det allt annat än lätt. Jag gjorde de bedömningar jag gjorde utifrån mina kunskaper. Av allt att döma hade jag goda skäl till min bedömning – flera andra meteorologer världen över gjorde liknande bedömningar så jag är inte ensam. Att inse att ens bristande kunskaper, i det här fallet om IOD och dess effekter, mycket väl kan vara huvudorsaken till fel beslut är svårt. Samtidigt har jag till följd av det här förvärvat ny kunskap som jag tar med mig till framtida översikter.

Oavsett om det gäller långa eller korta tidskalor – det vill säga allt från den sedvanliga väderprognosen för morgondagen eller översikter för en hel säsong – så måste man vara med om olika situationer för att få erfarenhet av dem. Man tar med sig det man lärt sig och går vidare till nästa utmaning.