Mångas uppfattning av vad som är ”normalt” väder på sommaren i Sverige stämmer dpligt överens med vad statistiken faktiskt visar. När man tänker tillbaka så minns man mer av solen och värmen än av de sval och regniga dagarna. Det gör att ”mannaminnet” inte är hållbar som måttsock.

Normalt, men ändå klagas det

Visst får man klaga på vädret. Det är närmast en medborgerlig rättighet i ett väderberoende land som Sverige. Det gör jag och alla andra titt som ofta. Men vad är det egentligen man klagar på? Är det själva vädret eller prognosen? Har man för högt ställda förväntningar på det svenska sommarvädret, eller kanske snarare orealistiska förhoppningar?

Ju mer man vet och förstår hur vädret är och brukar vara är det mindre klagomål utan snarare uttryck för besvikelse i form av ”måste det regna just denna vecka när vi hyrt stuga vid havet” eller ”varför kom värmen precis nu när jag tänkt jobba på taket”. Det sistnämnda undrade jag för övrigt själv redan i maj.

Att vädret inte alltid går hand i hand med våra förhoppningar är helt naturligt, och man kan tycka att man har otur att vädret inte passar till det man tänkt sig göra. Det är helt naturligt, så länge man förstår att såväl värme och sol som regn och svalka behövs.

Anställdes som meteorolog, men är numera kommunikatör

När jag började på SVT för dryga 20 år sedan kände jag mig som meteorolog. Med årens lopp har min inställning till jobbet helt förändrats, för numera känner jag mig mer som en kommunikatör med gedigen väderkunskap.

Det spelar ingen roll hur duktig jag är (eller inte?) som meteorolog så länge jag som väderpresentatör inte kan förmedla det jag vet på sådant sätt att så många som möjligt förstår och tolkar mina prognoser rätt.