Richard Wagners sista musikdrama

René Pape som Gurnemanz i Wagner's "Parsifal"
René Pape som Gurnemanz i Wagner's "Parsifal"

Richard Wagners sista musikdrama i tre akter från 1882, i en kritikerrosad inspelning från mars i år

Metropolitans lovordade uppsättning av Wagners sista opera. Met-premiären ägde rum tidigare under våren, och kvällens inspelning gjordes så sent som i mars.

Tre skäl att se Veckans föreställning:
1. Den fantastiska musiken
2. Jonas Kaufmann
3. De svenska stjärnorna Dalayman och Mattei i högform

I rollerna:
Kundry –  Katarina Dalayman
Parsifal  – Jonas Kaufmann
Amfortas   –   Peter Mattei
Klingsor  –  Jevgenij Nikitin
Gurnemanz –  René Pape

Dirigent  –   Daniele Gatti
Regi  – Francois Girard
Scenograf  – Michael Levine
Presentatör –  Eric Owens

Något om handlingen:

Akt 1
Det är kris i borgen Montsalvat. Graalriddarnas kung, Amfortas, har blivit sårad och endast döden kan bli hans öde. En gåtfull kvinna, Kundry, anländer med medicin. (En profetia säger att Amfortas kan frälsas endast av "den rene dåren", upplyst av medlidande.) Den gamle riddar Gurnemanz berättar om den heliga graalen, kalken som Kristus drack ur under Nattvarden, och om spjutet som genomborrade Kristi lekamen på korset. Dessa heliga föremål gavs åt Amfortas' far, Titurel, och det är vaktstyrkan han samlade runt dessa oskattbara ting som idag är Graalriddarnas orden.

Klingsor, som nekats inträde i orden trots att han offrat sin mandom i kyskhetens tecken, är kränkt och har skapat en trädgård full av sköna jungfrur för att locka graalriddarna i fördärvet. Så har också skett med med Amfortas - det är så han har fått sitt obotliga spjutstick. Och spjutet är förstås just det som sårade Kristus.

Plötsligt störtar en svan från skyarna, dödad av en pil. En förbjuden våldshandling på denna renaste av rena platser. Riddarna släpar in en ung man som varken kan berätta varför han skjutit svanen eller ens vad han heter. Riddar Gurnemanz misstänker att ynglingen kan vara just den som kan hela Amfortas.

Titurel ber Amfortas att få se graalen. Amfortas vill inte men tvingas. När ynglingen ser detta, förstår han inget - vilket gör att Gurnemanz tappar tron på honom och driver bort honom.

Akt 2
Klingsors magiska krafter gör att han kan beordra Kundry att förföra ynglingen, trots hennes protester. Så Kundry och Parsifal, för det är just han som är den unge mannen, möts i den magiska trädgården. Kundry berättar att deras vägar korsats tidigare. Men så snart Kundrys läppar har mött hans, går Klingsors plan i stöpet. Istället fylls Parsifals hjärta av det medlidande som kan rädda både Amfortas och hela riddarorden.

När Kundry märker att hon inte kan lura Parsifal i sin erotiska fälla, förbannar hon honom: Han skall för evigt vandra, säger hon, i fåfäng jakt på graalen. Kundry kallar på Klingsor, som kastar det heliga spjutet mot Parsifal. Men Parsifal lyckas mirakulöst nog fånga spjutet, vilket leder till att Klingsors kraft bryts och hans rike rasar samman.

Akt 3
Många år senare. Gurnemanz, nu en mycket gammal eremit, möter Parsifal i skogarna. Parsifal berättar om sin vandring utan slut, den som Kundrys förbannelse startade. Men det är nu de heliga krafterna skall komma att triumfera över ondska och hämnd. Först visar det sig att Kundry vill göra bot och bättring. Som tecken härpå tvättar hon Parsifals fötter, och Gurnemanz utropar den unge mannen till konung. Parsifal döper Kundry (detta kallas Långfredagsundret). Begravningsklockorna ringer för Titurel, och tillsammans beger sig de tre mot borgen.

Amfortas är nu så svag att han inte kan förätta begravningen. Han ber om en nådastöt, men när Parsifal anländer och rör med spjutet vid Amfortas' sår, helas detta. Täckelset faller från graalen och Parsifal accepterar att bli den nye härskaren. Nu, när spjut och graal är återförenade, börjar den nya tidsåldern. Kundry är förlöst och faller död till marken.