– Jag kommer ihåg när jag jobbade på en tomatplantage och en man blev slagen för att han tappade några tomater på marken. De slog honom hårt med en sten i ansiktet och jag insåg att jag befann mig i en väldigt farlig situation. Då började jag tänka på mina barn, en tanke som jag tvingades slå bort igen för jag visste att om jag började tänka på mitt liv, skulle det vara över, berättar Fabrizio Gatti.

Skrev för italiensk press

Som journalist var hans ambition att skildra de extrema förhållanden som råder på den så kallade slavrutten från Senegal, genom Mali och Niger till Libyen och över till Italien. För att kunna göra det tvingades han anta andra identiteter. Den irakkurdiska flyktingen Bilal var en av dem.

– Om någon hade kallat mig för Fabrizio Gatti skulle jag inte veta hur jag skulle reagera på det, förklarar han.

Många dog längs vägen

Tillsammans med hundratals andra personer tog han sig fram på överfulla lastbilar genom Saharaöknen. Plundrare var en ständig fara men även de extrema väderförhållandena. 

– Vissa sålde sina skor och kläder för att de behövde pengar. Under kalla nätter så frös därför flera människor ihjäl, berättar han.

”Ibland känner jag mig skyldig”

Ett av de sista stoppen på hans resa var ön Lampedusa söder om Italien. Samma ö som i oktober i år var i allas blickfång när en olycka på en flyktingbåt kostade hundratals vuxna och barn livet. En olycka som han har starka känslor inför.

– Ibland känner jag mig skyldig för att jag inte vet om jag gjort tillräckligt, och så tänker jag att jag kunde varit en av dem på båten. Men som journalist får jag se det som att jag använder mina ord som vapen.

”Flyktingar är inte problemet utan konsekvenserna av problemet”

Under de tio år som har gått sedan han själv var ute på flykt tycker han att läget för flyktingar enbart har försämrats. Den strimma ljus han ändå ser kommer från människor han möter och vad han upplever är en ökad öppenhet.

– Vi får inte glömma att invandring och särskilt flyktingar inte är problemet utan de är konsekvenserna av problemet.

– Jag hoppas att det kommer ske en positiv förändring, men jag vet inte. Men när man i framtiden skriver historien om den här perioden så ska de som lever åtminstone veta att alla människor inte var för den här massakern. Jag vet inte om någon i framtiden kommer läsa den här boken men jag hoppas att de ska förstå att alla inte tänkte på samma sätt, säger Fabrizio Gatti.