Ett pris som skulle förskjuta ordningen litegrann, ge stjärnglans åt romanerna som publiken köpte men recensenterna passerade förbi, och genom kloka jurygrupper nominera också smala böcker och ge dem skjuts in i rampljuset. Bra för bokhandeln, bra för litteraturen var tanken.
Det har blivit si och så med det genom åren och åtminstone galaformen har Augustpriset aldrig hittat hur man än dammsugat skådespelareliten med högtidliga manus. I år kom man närmare, och hela galan andades samhällsengagemang genom de drivna presentatörerna från vitt skilda håll som parats ihop med rätt bok.
Just nu råder auktoritära tongångar i Sverige som ropar efter manlig beslutsamhet och bombexpertis för att möta ”naivitet” och ”blödighet”. Europa hösten 2015 kommer att vara en tidsperiod som blir intressant stoff i framtidens romaner – den konstform som ofta låter oss se samband klarare än när de pågår.
Nästan självklart då att Jessica Schiefauers ”När hundarna kommer” fick priset i kategorin Barn-och ungdom. Hundarna rör sig i en skildring av ett svenskt 90-tal då nynazismen attraherade unga män som blev mördare som ingen kände igen. Schiefauers roman handlar om dem som är mördarens familj, om Isak och hans flickvän, och hur svårt det kan vara att älska rätt, och att känna igen hundar i både språk och verklighet.
För nu älskar läsarna romaner med budskap och samhällskritik – som förstås inte alls behöver resultera i plakattexter som slutar som vänsterteater som påståtts i en höstdebatt. Och särskilt framgångsrika blir romaner som är könspolitiskt heta, som tidigare Augustvinnarna Lena Anderssons eller Kristina Sandbergs romaner. Och då ibland anklagas för att inte vara tillräckligt estetiskt avancerade – eftersom det fortfarande är så att stor publik, kvinnliga läsare och identifikatorisk läsning resulterar i lite mindre status.
Karin Bojs prisade fackbok ”Min europeiska familj – de senaste 54 000 åren” är en saklig vetenskaplig resa med politisk potential som beskriver minnen och identiteter hos Europas stamträd med djupa rötter. Ingen identifikation kanske, men nästan alla finns med.
Årets skönlitterära vinnare, den förhandstippade Jonas Hassen Khemiri med romanen ”Allt jag inte minns” är inte politisk som i betydelsen att den ”används som springpojke för en ideologisk hållning” som Malin Ullgren träffande beskrev den i sin recension i DN (18/9).
Men likväl rör den sig i nuets smärtpunktsminerade värld av flytande identiteter, hemlöshet och rädsla. Också här morrar hundar inom dem som söker gamla ideal och döda vänner. Den har kallats för en ”återkomst” efter många år av khemirisk dramatik som spelats över världen, och ja, den där romanen om hösten 2015 är alltså redan skriven.