Låter på många sätt rimligt. Det existerar inte någon verklig marknad för fastigheterna Operan, Dramaten, Nationalmuseum, Naturhistoriska riksmuseet och Historiska museet. Och det är ju ändå samma stat som äger institutionerna, ger anslag till dem och tar hyra av dem. 

22 år senare regnar det in på Operan, Nationalmuseum har stängt två dagar i veckan för att spara pengar, innertaket rasar i golvet på Naturhistoriska. Det har blivit en märklig dubbelkris: en allt större del av institutionernas budgetar går till att betala hyran till Statens Fastighetsverk (SFV), samtidigt som underhållet av deras fastigheter i flera fall blivit gravt eftersatt. 

Upplägget har visat sig innebära: 

1/ Hyrorna stiger i takt med reella kostnadsökningar. Hyresvärden har ju fått rätt, rentav skyldighet, att skicka alla kostnader direkt vidare till hyresgästen – löneökningar, inflation, räntor, rubbet. Det finns ingen motsvarande höjning av anslag och intäkter. 

2/ SFV bygger inte upp en reserv av investeringspengar för dessa fastigheter; varje renovering kommer direkt på hyresavin, för större åtgärder vill verket se separata pengar från regeringen. Såna pengar är alltid trögt att få loss, se bara på Operan. 

Hyresgästerna sitter dessutom fast där de sitter, kan inte flytta till andra kulturpalats hos konkurrerande fastighetsägare. Nationalmuseums förra chef Susanna Pettersson – den möjligen argaste i raden av arga chefer på museet – har visserligen framkastat att Nationalmuseum kan tvingas flytta från sin byggnad, men det är svårt att ta som en seriös prognos. Vad skulle det inte kosta att flytta alla dessa känsliga föremål? Och vart? 

Nej, det enda sättet att kapa kostnader är att minska den publika verksamheten, det som motiverade hela grejen från början. Den vägen är redan anträdd.