Man skulle kunna inleda med att ondgöra sig över hur fantasilösheten i den breda underhållningsbranschen verkar vara fullständig; ägna några indignerade rader åt den massiva floden av remakes, uppdateringar, spin-offs, uppföljare och reboots.
Det vore helt på sin plats.
Bio- och skärmpubliken tar ju numera det ambitionslösa för givet; det som förut var ett undantag, som man i sin möjliga förfining kunde fnysa åt, utgör nu branschens själva fundament.
Men man orkar inte. Man gapar och tar emot, kråmar, krumbuktar, åbäkar och använder ett stort mått god vilja för att hitta en och annan fiber i den färdigtuggade smeten.
Extra tydlig blir inspirationsbristen en premiärfredag som denna då det här återbesöket av ”Helt hysteriskt ” flankeras av remaken av 1959 års Oscarorgie ”Ben-Hur”.
Nå. Med tanke på att det gått si så där 25 år sedan serien betydde något kunde man kanske ha hunnit knåpa ihop ett manus med lite större pondus och existensberättigande.
Men okej (här kommer den goda viljan) det börjar i och för sig ganska lovande. Som gammalt fan känner man onekligen igen sig.
Mycket lite har nämligen hänt sedan vi senast såg den misslyckade PR-agenten Edina (Jennifer Saunders) och hennes ständigt drogade droogie Patsy (Joanna Lumley). Mormor finns där, den Prusseluska-lika dottern också, och ny i gänget är Edinas tonåriga barnbarn Lola.
Den maniska men underhållande ytligheten sprudlar, jakten på champagne och lättköpt framgång fortsätter.
På en jet set-fest råkar Edina putta ner supermodellen Kate Moss i Themsen och blir efter det paria i parnassen.
Så långt ett inte alls oävet återkomstavsnitt, men efter det – när man ska till att göra långfilm av det hela – tar ett håglöst Kling- och Klang-jagande över. Finess (nåja) övergår i repetition – av redan inhamrade poänger, fylleskämt och en lättköpt könshumor som Benny Hill (om man nu ändå pratar om sexistiska zombies) skulle känna sig helt hemma i.
Visst känns det lite småskoj med alla dessa kändisar som tryfferar framåtrörelsen, som Jon Hamm, Jerry Hall, Stella McCartney, Jean Paul Gaultier och en massa andra som man nog måste ha läst brittisk skvallerpress för att känna igen, men det ska till mer för att dölja det faktum att vi ännu en gång har serverats en portion konserverad gröt.