”Bland män och får” är en hopplös svensk översättning av originalets ”Hrútar” (Baggar), men antagligen vill man få publik draghjälp av 2013 års stora isländska festivalvinnare ”Om hästar och män”.
Riktigt lika inspirerad och småfnurligt underhållande som den är detta inte, men ”Bland män och får” levererar ändå en besynnerlig sorts sprittande tristess, som vinner i längden.
I en samlingslokal/pub någonstans på den hårt vindpiskade landsbygden står en man och håller ett kort men innerligt hyllningstal till människans bästa vän. Det vill säga fåret.
Efter det är det dags att utse årets präktigaste bagge, och vinner gör en av många skäggiga storvuxna karlar. Mycket god tvåa kommer hans ännu skäggigare bror Gummi, vilket ju skulle kunna innebära en familjetriumf, men eftersom de tu – trots att de bor grannar på samma stycke land – inte har pratat med varandra på 40 år, läggs ännu mer börda på deras redan tyngda relation.
När det visar sig att vinnarbrodern Kimmis djur smittats av den fruktade galnafårsjukan – vilket tvingar de båda gammpojkarna att avliva sina älskade kreatur – tar det hus i helvete.
Nej förresten, det gör det inte. Det här är en film som talar med små och få bokstäver, men är ändå mycket vältalig. Utan att jag riktigt vet hur det gick till förstår plötsligt även en noll-åtta som undertecknad den historiska, ekonomiska och inte minst emotionella vikten av får. Och i förlängningen också den känsla av existentiell avgrund som drabbar båda bröderna bagge.
Vi följer framförallt den något mindre envise av syskonen, Gummi, som tar sitt ensliga liv med ro. En julafton i totalt isolat skulle knäcka de flesta av oss men Gummi trivs i sin ensamma tristess. Vattenkammar och klär upp sig, lagar en stek, sitter och finäter lite, och avslutar med att ge sig själv en julklapp. Noggrant inslagen dessutom.
Det här är alltså en väldigt liten historia som utspelar sig på en begränsad, mycket typisk plats, men som trots det gått hem i (festival)stugorna runt om i världen, från bortre Indien till galastinna Cannes, där den roffade åt sig det prestigefulla Un certain regard-priset. Inte så konstigt, ändå, eftersom det i grunden handlar om universella saker som kamp för tillvaron och, framförallt, försoning.
Sen ska man nog inte underskatta exotismens inverkan. Den förvånansvärt gröna lavaön i Nordatlanten har, om uttrycket ursäktas, redan halva inne när det ska till att skapas lakoniska historier om karga människor. Allt finns där, det är bara att rulla igång kameran. Typ…
Den kärva tonen, den hårdföra mjukheten och det svidande vackra landskapet som i ena stunden kan påminna om ett snitt ur amerikansk pastoral konst, för att i nästa torna upp sig som en mycket ogästvänlig del av månens baksida.
Som dessutom spelat stämningsstinn roll i ett otal internationella filmproduktioner; på senare tid Scott Ridleys Alien-prequel ”Prometheus”, Darren Aronofskys ”Noah” och ”Game of Thrones”.
Kort sagt en plats där all världens myter har sin begynnelse och boning. Klart att det eggar, även om det den här gången bara handlar om två gamla män och deras får.