Michel är en välbeställd tandläkare i 60-årsåldern som älskar jazz. En skön lördagsförmiddag fyndar han den ovanliga plattan “Me myself and I” på en loppmarknad. Sprudlande glad beger han sig hemåt för att sätta sig i sin magnifika Parisvåning och bara lyssna.
Han hinner givetvis bara knäppa på skivspelaren innan han blir avbruten av precis alla han känner. Hustrun vill tala ut, älskarinnan också, bästa vännen vill låna pengar, den flegmatiske sonen dräller i soffan, hantverkaren pajar ett rör och skapar översvämning, grannarna vill ha fest och mamma ringer hela tiden och tjatar om att Michel borde besöka pappa på hemmet.
Ja, ni fattar. Det här är en lättsam förvecklingskomedi, även om filmens regissör säger att den också vill ställa frågor om 1: vår tids uppskruvade tempo, och 2: egocentrism (notera bland annat namnet på jazzskivan). Dessa budskap går att se i filmen om man anstränger sig riktigt noga, men de är förvirrande och lite motsägelsefulla. Michel vill alltså ta det lugnt och lyssna på musik (1), men är samtidigt egotrippad som vill göra det (2).
Inledningsvis ligger mina sympatier hos Michel som är så uppspelt över sin skiva, och jag blir lika galen som han när alla stör. Så småningom inser man att Michel är en ganska hjärtlös typ, även om jag troligtvis tycker att han är obehaglig av andra anledningar än vad regissören Patrice Leconte vill få fram.
När det visar sig att aktivistsonen gömt en hel filippinsk flyktingfamilj på vinden gör Michel ett besök och hinner på några sekunder både klä av familjens tonårsdotter med blicken och föreslå för sin son att han också “vill vara med”, OCH yttra “har det blivit hela tredje världen här uppe nu?” eftersom familjen är så stor. Detta är sorgligt nog inte inskrivet i manus för att visa att Michel är en idiot, utan för att locka skratt.
Men om man KAN bortse från det, så går det faktiskt att njuta av hantverk och hastighet. Tajmingen är bra, det är stressigt och jobbigt på det där sättet som en “smälla i dörrar-fars” ska vara. Hustrun (Carole Bouquet) är asrolig som uttråkad och emotionellt frånkopplad lyxfru och delar förstaplats i komisk briljans med den patologiskt sociale grannen Pavel (Stéphane De Groodt).
Även städerskan Maria som görs av Almodóvar-kändisen Rossy de Palma är strålande i sin paranta brutalitet. Christian Clavier i huvudrollen gör nog sitt jobb, men mest pratar han så hysteriskt fort att det knappt går att avgöra om han faktiskt skådespelar.
Egentligen är det här en ganska meningslös film som absolut inte ställer några stora frågor om vare sig egocentrism eller stress, men det kan ju vara kul att se lättsam underhållning på nåt annat språk än engelska nu och då. Leconte håller inte heller på med någon osund fixering vid kvinnobröst eller på gränsen till sjuklig dyrkan av heterosexuell tvåsamhet här, som i exempelvis hans största internationella framgång ”Hårfrisörskans make” från 1990.
Om jag glömmer Michels sexistiska och rasistiska kommentarer och tänker på de ljuvliga birollsinnehavarna och att jag faktiskt fnissade flera gånger, om än genom näsan, så okej då... en trea.