Tomten är inte far till alla barnen längre, däremot har barnet två pappor. När Helena Bergström gör julkomedi ser hon till att lägga örat mot samtiden och få med såväl stjärnfamiljer som EU-migranter, rasism, homofobi, och mångkulturellt julfirande.
Det unga paret Simon och Oscar har med sin vän Cissi köpt ett gammalt hus utanför Stockholm och för första gången så ska de anordna jul för sina familjer. De har också en rejäl överraskning till sina föräldrar eftersom Cissi är höggravid och Simon och Oscar ska bli pappor till barnet. Oscars tjuriga pappa är mer än lovligt missnöjd med sin sons homosexualitet och Simons frånskilda föräldrar har en ansträngd relation, så givetvis är det upplagt för trubbel.
Helena Bergström och manusförfattarna Edward af Sillén och Daniel Réhn fyller sin film till brädden med komplicerade relationer och hårt mejslade karaktärer som får stöta sig mot varandra.
“En underbar jävla jul” balanserar precis på gränsen mellan att vara pinsam och kul, och håller sig för det mesta på rätt sida om gränsen för vad man kan uthärda. Mycket har att göra med goda skådespelarinsatser och Helena Bergströms tonträff som smittar av sig på samtliga. Visst spelar Helena Bergström alltid Helena Bergström, men det är väl gott nog?
Maria Lundqvist är bra med sin nervösa, passivt aggressiva stil. Här spelar hon mamma till sin son i verkligheten (Anton Lundqvist) vilket faktiskt ger en extra rörande känslighet dem emellan.
Michalis Koutsogiannakis får som vanligt spela trevlighetsminister, men gör här en fin mångbottnad tolkning av en sårad man som bara nästan lyckats dölja sin bitterhet efter skilsmässan.
Dessvärre gör Robert Gustafssons hopplöse homofob-farsa sitt allra bästa för att sabotera för resten av ensemblen. Visst är det meningen att man ska tycka illa om denna emotionellt underutvecklade man (som dessutom har outlevda rockstjärnedrömmar), men hans högljudda, hatiska frustande dränker alla försök till subtilitet och komplexitet. Rollkaraktären känns malplacé och slentrianmässig. Det är synd att Robert Gustafsson inte får visa upp sitt lugnare register, som i “Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”.
Ibland får dialogen lov att bli riktigt rapp, på det sätt som gör vissa amerikanska och brittiska komediserier extremt bra. Istället för att förlita sig på EN högljudd poäng som ska dra ner skratt, följs ett skämt av ett till och ett till, och då blir det roligt på riktigt. Även Inga Landgrés gamla farmor känns som tagen ur en amerikansk komedi, där hon sitter småfull och välondulerad i ett hörn och ogenerat uttalar sanningar.
Gustafssons härjande i kombination med ett i övrigt trevligt manusbygge och utförande ger en känsla av en delad film, och mot slutet känns regin en smula slarvig och berättandet stressigt och hafsigt.
Men detta är ändå en stark trea och jag hoppas att samtidigt som biopubliken slentrianmässigt flabbar åt Robert Gustafssons raseriutbrott, också sväljer en ganska sympatisk skildring av ett brokigt Sverige.