Lite underligt är det allt – de flesta ambitiösa filmmakare jobbar hårt med detaljerna men ändå struntar man helt i dialekter.

Fiktionens fundament är illusionen, alltså det att skapa ett trovärdig sammanhang som övertygar oss om att det vi ser är sant (inom de givna ramarna) – och den illusionen krossas om man, som exempelvis inför TV-serien ”Jordskott”, sitter och funderar på varför alla i den lilla Twin Peaks-kopierad orten, så tydligt belägen i Sveriges djupa skogar, pratar Dramaten-svenska.

Flera exempel de senaste åren

Mest påfallande är såklart avsaknaden av dialekter i film som på olika sätt betonar sitt geografiska och demografiska sammanhang. Som tydligt Skånebaserade TV-serien ”Bron” där uppseendeväckande få figurer hade något som helst vokalt släktskap med Edvard Persson.

Ett annat omtalat fall var det med skånske Thomas Lindblad som spelade en biroll som MC-knutte i ”Flickan som lekte med elden”, och som först på galapremiären märkte att han hade blivit dubbad av en stockholmare.

I filmen ”Unga Sophie Bell” som kom tidigare i år verkar Skåne vara som etniskt rensat från urinvånare, samma sak med ”Cirkeln” och ”Jordskott”.

Rollsättningens svårigheter

Jag förstår att man inte alltid kan hitta lokala förmågor till de stora rollerna, men det vore ju bra för trovärdigheten med dialektala toner i åtminstone birollerna.

Eller så får man helt enkelt kräva att våra skådespelare utbildas i konsten att glida på diftongerna.