Ibland säger man att en film har atmosfär. Oftast menar man då en väl återgiven stämning, en prägel av en särskild plats eller kultur. Mike Leighs filmer är fulla av atmosfär, från den stökiga arbetarklassmiljön i ”Hemligheter & lögner” till ”Vera Drakes” tröstlösa brittiska efterkrigsångest.
Men Leighs senaste, ”Mr. Turner”, skiljer sig från hans övriga. Här är atmosfären bokstavlig. Detta är en film full av dis, molnbankar, nederbörd och reflekterat solljus.
Vilket är mycket passande. Ingen konstnär i historien har varit mer besatt av väderlek, stormar och skyfall än titelns William Turner – här magnifikt gestaltad av Leighs återkommande huvudrollsinnehavare Timothy Spall.
Filmens första bild är en soluppgång, mättat brandgul och mycket dramatisk. Ett par holländska kvinnor traskar längs vägen, och snart möter vi Spall som Turner med sina måleriattiraljer, tidigt ute för att fånga ljuset. Han känns stor, nästan otymplig. Han stånkar och det finns något mödosamt i hans rörelsemönster: Han skulle kunna vara ett nyvaket urtidsdjur, en del av landskapet.
Mike Leigh återskapar Turners liv, som var udda. Han var en outsider i det brittiska etablissemanget, men samtidigt hyllad och uppburen. I många år var han tongivande i konstakademin, men han kunde vara excentrisk och ibland rå i sitt umgänge med andra. Han försummade sina barn och levde i åratal i ett förhållande med sin hushållerska utan att någonsin erkänna henne utåt.
Det är lätt att fastna i Timothy Spalls utspel som Turner – alla harklanden, grymtningar och muttranden. I själva verket är det ett mångbottnat porträtt.
Turner är vältalig när han vill och navigerar med finess den intrigfyllda akademiska konstvärlden. Men ibland tar orden slut och grymtandet tar över. Samt bilderna, ibland Turners magnifika havslandskap men oftare filmfotografen Dick Popes miljöskildringar.
Faktum är att regissören Leigh tycks vara måttligt intresserad av resultaten av Turners mödor, själva målningarna. De finns där i filmen men han dröjer inte vid dem. Däremot låter han Pope vila i en tablå där en bogserbåt tuffar fram på Themsen, den holländska soluppgången eller stormmoln som samlas över havet.
Här läggs alltså tyngden på ögonblicket innan konsten blir till, när impulsen till verket väcks. Bilden blir en pågående tanke eller handling, inte något som vilar bakom glas och ram.
Vi får träffa en människa med alla människors vanliga fel och tillkortakommanden – men med öga för vad som skiljer just denna soluppgång från alla andra soluppgångar. Den förmågan är skillnaden, berättar Mike Leigh, för den kan leda till mirakel.
Han borde veta. Leigh, helt olik Turner på de flesta andra sätt, har något mycket speciellt gemensamt med ämnet för sin film. Han har samma blick för oss människor och våra inre motsättningar som Turner hade för väderlek och molnformationer.
Den ena återger det yttre landskapet, den andra det inre. Och de uppdagar något som är dolt för de flesta av oss: Dramatiken mitt i vår grå (disiga, lysande, brandgula, stormiga) vardag.