Göran Hugo Olssons senaste dokumentär kommer lämpligt nog samtidigt som politiker och ledarskribenter lite mer än vanligt älskar att ”ta avstånd från våld”.
”Våld” som i skadegörelse, upplopp eller terrordåd. Mer sällan polisvåld eller vapenexport.
Våldsmonopolet, eller det strukturella förtryck som finns inbäddat i samhällets ideologiska fibrer är förstås svårare att formulera i en rubrik eller trycka upp som klistermärke, men det är där Olsson gräver. I det osynliga våldet som i någon mån gör alla ansvariga.
Hans typexempel är västvärldens kolonisering av Afrika. Olsson illustrerar det i nio olika kapitel med filosofen och psykiatrikern Frantz Fanons ”Jordens fördömda” (1961) som bakgrundstext.
Efter sin omsorgsfulla skildring av den amerikanska medborgarrättsrörelsen i ”Black Power Mixtape” har Olsson fortsatt rota djupt i SvT:s arkiv från 60- och 70-talen. Den blytunga högläsningen ur Fanons postkoloniala klassiker utförs av Lauryn Hill (eller Shima Niavarani, beroende på om man ser den amerikanska eller svenska versionen).
Resultatet är mer essäistisk än dokumentärt och den slår hårdare, om än lite mindre nyanserat, mot makten.
Frantz Fanon ansåg likt Malcolm X att våld som självförsvar kan vara enda sättet för människor i förtryck att återupprätta sitt värde. Och det är svårt att argumentera mot när filmen visar hur vita européer sitter i hettan och blir uppassade av svarta tjänare samtidigt som de klagar på deras inkompetens. Eller när en kvinna med bortsprängd arm ammar sin bebis med bortsprängt ben.
Allt har berättigats utifrån Europas behov av råvaror. Inte minst så i Sveriges egna koloniala förflutna.
Vi får till exempel följa med under en gruvstrejk i Liberia 1966 där LAMCO, ett f.d. liberianskt-svenskt-amerikanskt gruvföretag, ”ordnar upp” strejken genom att hota arbetarna med fängelse, avskeda uppviglaren och till sist skjutsa iväg honom från hans hemstad med militärens hjälp.
”Om våld” är ett historiskt dokument, men är lika relevant i förhållande till mineralplundringen i Kongo anno 2014. Där måste inbördeskrigen fortgå om vi ska kunna förverkliga reklambudskapet om att ”byta mobil varje år”.
Fanons text värderas ibland onödigt högt. Den skrivs löpande ut över hela duken och Olsson har sagt att han formmässigt velat uppvärdera det plakatpolitiska. Men ibland är det nästan för snyggt. Som reklam, eller klickbete för en konsumtionskraftig medelklass med dåligt samvete. Lite för hippt, kanske.
Man brukar säga att film aldrig gör bokförlagan rättvisa, men frågan är om inte Fanons kampskrift hade mått bättre av en lite mindre bokstavlig tolkning. I övrigt är Olssons dokumentär nästan fulländad.