Bleka, magra, tysta tonåringen Duncan (Liam James) sitter i baksätet på en stor amerikansk 70-talsbil och ser plågad ut. Hans mammas nya kille Trent (Steve Carell) tar tillfället i akt – när alla andra i bilen sover – att sätta dit Duncan. Han frågar honom hur han ser sig själv på en skala från 1 – 10. Duncan vill inte svara men tvingas uppge en siffra. Han ser sig själv som en sexa. Trent skrattar elakt bakom ratten. Han säger att Duncan är en förlorare och att han bör betrakta sig själv som max en trea.
Detta skall de tu styra upp ihop, säger Trent, under sommaren i The Hamptons dit bilen är på väg. Duncan sätter på sig lurarna och längtar efter sin riktiga pappa.
Redan i första scenen ogillar man Trent. Värre blir det.
Trent är en sådan monumental skitstövel mot Duncan att man inte riktigt orkar med det. Gång på gång knyter Duncan näven i fickan, kröker ryggen och förnedras. Som det var att vara tonåring bland vuxna idioter. Och i detta avseende är ”The Way Way Back” riktigt bra. Jag lider med Duncan som jag sällan lidit med en tonåring förr.
Tyvärr vågar filmen inte vara kvar i lidandet och känsligheten.
Det verkar som om producenterna någonstans på vägen bestämt sig för att ”The Way Way Back” också skall vara stor och flabbig familjeunderhållning och då måste clownerna, cirkusen och de nakna brudarna in.
Regissörerna Jim Rash och Nat Faxon har bland annat skrivit manus till ”The Descendants” (2011). Bägge har småroller i filmen. Faxon spelar machomannen som lär Duncan om nöjet att förnedra flickor i bikini och Rash spelar surbög. Bägge jobbar på vattenlekparken dit Duncan tar sin tillflykt när läget hemma med Trent blir allt för jobbigt.
Under vakande hand av en överspelande Sam Rockwell som vattenparkens chef Owen får vi se Duncan utvecklas. Han får ansvar, ett jobb, han får uppleva att livet är rätt skojigt ibland och att han inte behöver vara centrum för alla andras skämt. Utveckling är fin att följa. Man blir lite varm inombords och Duncans blomstrande liv i vattenparken är en skön kontrast till det sura hemmalivet där vuxna beter sig som tonåringar på spring break. Alla super, prasslar och svinar. Inte ens grannskapets jämnåriga vill ha med stackars Duncan att göra.
En gång i tiden hade ”The Way Way Back” nog potential att bli en ”The Squid and the Whale” (2005) eller kanske en ”The Descendants”. Toni Colette som Duncans mamma är trovärdigt kluven mellan sin nya kärlek och sin tonårsson. Steve Carrell är bra på att spela arsle och tivolit The Hamptons kan vara ett fängelse för många.
Genom allt det glatta lyckas ändå unge Liam James som Duncan hålla fokus och påminna oss om och om igen om vad filmen verkligen handlar om:
Att våga lämna barndomen.