Skönheten & odjuret handlar om en bisonoxe som håller en ung kvinna fången tills hon, via stockholmssyndrom, blir kär. En stab av tjänstefolk som förvandlats till hushållsprodukter och möbler gör allt för att se till att människa och best ”får ihop det” medan en alfahanne som lider av svår ”male entitlement” anser sig ha rätten att ligga med kvinnan eftersom hon avvisar honom.
Han försöker han tränga sig in i hennes hem, han brukar han våld mot hennes pappa för att få tillgång till dotterns kropp. Inget av detta har upprört biopubliken, varken här i USA eller utomlands, utan det som orsakat bojkott, protestlistor och censurkrav är att en bifigur är gay. I alla fall finns det en scen som tyder på det.
Vägrade visa filmen
Regissören Bill Condon beskriver den som ”ett härligt, uteslutande gay-ögonblick” i en intervju med gaytidningen Attitude. Det är narcissisten Gastons sidekick LeFou (Josh Gad) som har ömma känslor för byns mest självgoda invånare. Och visst, stundtals är gränsen mellan blind beundran och längtan luddig. I ett sångnummer besjunger den lilla knubbisen Gastons maskulina kvalitéer och hans fantastiska fysik. ”Vilken man han är!” och ”Ingen gör det som Gaston!”.
Men Condons hot/löfte om filmens ”uteslutande gay-ögonblick” var ändå nog för att den kristna webbtidningen LifeSiteNews skulle skramla ihop 130.000 underskrifter. En biograf i Alabama vägrar visa filmen och Ryssland, Singapore och Malaysia har begärt att få klippa bort ”gayscenen”. En ledsen amerikansk mammabloggare vid namn Brooke Poston skriver gråtmilt hur hon och familjen ändrat sina planer på att ta med ungarna till Disneyland på grund av Disneys nya gay-agenda. Hon berättar för Huffington Post att hon är synnerligen upprörd eftersom hennes dotter älskar Disney-prinsessor så mycket. (Kanske borde man upplysa henne om hashtagen #GiveElsaAGirlfriend, en kampanj för att göra Elsa i Frozen öppet gay inför uppföljaren som är planerad till 2018?).
Ambivalent inställning av Disney
Det verkar mest vara Disney själva som har problem med hur de ska förhålla sig till LBGT. De har många gånger visat sig mer öppet inställda till sina homosexuella anställda än andra stora företag, genom utökade sjukförsäkringar som inkluderat partners av samma kön. Disneyland och Disney World pryder nöjesparkerna med regnbågsfärgade flaggor under Pride-veckor men är noga med att inte gå ut med detta offentligt. Genom att varken bekräfta eller dementera kan Disney heller inte hållas ansvariga för ett ställningstagande åt ena eller andra hållet. Men nu har man alltså introducerat en gay rollfigur. Eller har man? Att LeFou är skurkens korkade sidekick var den första stöten mot USA:s LGBT-samhälle som redan tidigare stört sig på icke uttalade men troligtvis gay skurkar i Disneyfilmer.
Jafar i Aladdin och Scar i Lejonkungen ses som de mest uppenbara exemplen med deras stereotypa tal- och kroppsspråk. Dessutom är det problematiskt att Condon gjort LeFou gay som en hyllning till Howard Ashman som skrev sångtexterna till originalfilmen. Ashman såg Odjurets avskärmning från samhället som en metafor för AIDS. I odjurets längtan efter att bi kvitt förbannelsen finns Ashmans hopp om ett bot mot den egna sjukdomen. Han tilldelades en Oscar för sina sångtexter postumt efter sin död 1991.
Många av Disneys neo-klassiker som Den lilla sjöjungfrun och Aladdin togs fram av homosexuella män. Andreas Deja som skapade Scar, Jafar och Gaston var öppet gay liksom animatören Byron Howard som skapade Pocahontas och Zootopia. Och vem skrev hitmusiken till Lejonkungen? Elton John.
”Tillbaka på ruta noll”
Visst, en biograf i Alabama gör varken till eller från och att Ryssland reagerar på ordet ”gay” borde heller inte komma som en nyhet. Så vad är egentligen det ”exklusivt gayiga”? Jag sitter i biosalongen och väntar. Inget bögigt inträffar. LeFou sjunger att Gaston är svinsnygg och kastar sig överdrivet i hans armar, en kvinna visksjunger ”Du är för bra för honom”. Men å andra sidan är det i ett nummer då hela byn sjunger om Gastons förträfflighet. Besten och den kidnappade kvinnan upplever en trevande åtrå, besten sminkar sig och klär upp sig i enormt pråliga kläder inför deras dans. Allt går vägen, hybriden och Belle blir kära och i slutscenen har man en stor bal på slottet. Hela byn är där. I virvlet dansar LeFou först med en dam men då de dansande paren byter partners råkar LeFou under bråkdelen av en sekund dansa med en man och de utbyter en blick som kan tolkas som ”nyfiken”.
Att det skulle vara ”uteslutande gay” är en överdrift, för att inte säga lögn. LBTG-samhället känner sig snuvade på löftet om en gay rollfigur och att den kristna högern har ingenting att uppröras över.
Så var har vi kommit i debatten? Ingenstans, vi är tillbaka på ruta noll.