Modellen Soraya, 21, låtsas vara Kim Kardashian, utsatt för rån i Paris. Bunden i ett badkar. Det är en humorsändning på den franska kanalen C8.
Journalisten Jean-Michel Maire, 54, sitter i programmets panel och får i uppdrag att rädda Soraya. När han är färdig med det tycker programledaren Cyril Hanounah att det vore på sin plats om Soraya ger Jean-Michel en kyss som tack. Hon säger nej. Fast menar egentligen ja, tror programledaren och tjatar:
– Hon sa ja!
– Jag sa nej, säger Soraya.
– Varför inte?, frågar Cyril Hanounah.
– För att alla tittar, säger Soraya.
– Vi kan göra det backstage, säger Jean-Michel Maire, och studiopubliken skrattar.
Soraya går med på att låta Jean-Michel pussa henne på kinden. Han lutar sig fram, men kysser istället hennes bröst.
– Tack Soraya, säger männen.
Händelsen har citerats av medier över hela världen. Den har anmälts hundratals gånger till Frankrikes motsvarighet till granskningsnämnden och kallats för ”ett övergrepp” av landets jämställdhetsminister.
Jean-Michel Maire har bett om ursäkt. Men med gråten i halsen förklarade han (också i tv) att han inte alls förstår hur händelsen kan kallas för ett ”övergrepp”, och att ingen har brytt sig om att höra hans version av vad som hände. Kanske för att det som hände direktsändes.
I tisdagens Aktuellt diskuterades fransk tv-sexism. ”Det verkar som att Frankrike ligger långt efter Sverige?”, var en programledarfråga.
Hur långt?
2006 sändes Folktoppen i SVT. Ett underhållningsprogram som listade saker. Manusförfattaren Hans Rosenfeldt och artisten Shirley Clamp var programledare.
Vid ett tillfälle välkomnar Folktoppen sportprofilen Niklas Wikegård in i studion.
Wikegård listar roliga, sportjournalistiska felsägningar. Sedan applåderas han. Shirley Clamp gör en ansats till att krama Niklas Wikegård tack och hej då. Istället borrar han ner ansiktet i hennes bröst.
”Mhhmmm”, låter det från Wikegård.
”Nej men Gud!” utbrister Clamp.
Sedan går Niklas Wikegård ut. Hans Rosenfeldt och Babben Larsson, som också befinner sig i programledarsoffan, skrattar. Rosenfeldt till och med böjer sig framåt av skratt.
”Tack så mycket Niklas Wikegård!”, säger han, och går vidare med programmet.
Tio år har gått mellan tv-sändningarna. Den första må vara preskriberad, men utvecklingen är värd uppmärksamhet.
I dag hade Niklas Wikegård inte gjort samma sak, skriver han i ett mejl:
”Nej, det hade inte varit någon bra idé. Och det var ingen bra idé då heller. Men det fanns en historia och lite skämt bakom, som ledde till infallet. Men som sagt, det var inte bra”.
Enligt en brittisk studie av tv-utbudet efter klockan 19 i landets största kanaler, förekommer det fem sexistiska händelser i timmen – på varje kanal. 72 procent av dessa påhopp är riktade mot kvinnor.
Enligt rapporten, som är gjord av Cummunication research group på uppdrag av kanalen Channel 4, har den typ av sexism som förekom i tv-program på 70- och 80-talet, ersatts med en ny typ av sexistiskt skämtande – ett ”råare” sådant.
Den franska talk show-sexismen är möjligen ett exempel på det samtida, råa tv-skojet som omskrivs i rapporten. I så fall tyder uppståndelsen efter bröstkyssen på en tröttnad. Det är inte roligt längre.
I ett globaliserat tv-landskap, är det inte säkert att Thorsten Flincks rumpgrepp på Gina Dirawi i Melodifestivalen 2012, hade blivit löpsedel. Det blev det för att händelsen väckte starka reaktioner, ansågs – av tittare – som abnorm i SVT, och bedömdes därmed som nyhetsvärdig.
Vi bestämmer vems version som är viktigast: vad Jean-Michel Maire upplevde när han kysste kvinnobröst i tv eller vad vi som tittade återupplevde, eller kände, när vi såg honom göra det.
I förra årets upplaga av TV3-programmet Paradise Hotel blev en kvinnas val att avbryta ett samlag, för att hon inte ville, en nyhet när mannen som ombads att sluta blev arg. Han kallade kvinnan för ”falsk fitta”. Realitypubliken fick nog. När den får det är tv-utbudet konjunkturkänsligt.
Ungefär samtida med att Folktoppen sändes, sålde tidningen Veckorevyn t-shirts till läsare med texten ”Prata inte med mina bröst. Dom är döva”. En prenumerations-morot till tweenies. Nu är de läsarna vuxna, och förhoppningsvis kräsna, gnälliga och därför viktiga tv-konsumenter.
Kulturnyheterna har sökt Shirley Clamp utan framgång.