Så var det polarprisdags igen och tyckare tar sig för pannan över ett pris som onekligen har haft en smula svårt att hitta sin riktiga identitet. Särskilt populärmusiksidan har tippat lite väl långt åt förutsägbarhet eller att pliktskyldigt bocka av artister med stora namn. Naturligtvis med några få djärva undantag. På den klassiska sidan har det varit lite mer rafflande. Inte minst senaste två åren med operaregissören Peter Sellars och den döva slagverkaren Evelyn Glennie.

I år har juryn lyckats fylla i lite av en lucka i bevakningsområdet, nämligen den tidiga musiken. För även om årets pristagare mezzosopranen Cecilia Bartoli är en formidabel artist så är det hennes repertoarval som gör henne extra spännande. Utöver att hon sjungit de standardroller av Mozart, Händel och Rossini som anstår en koloraturmezzosopran, så har hon nämligen ägnat stor möda åt att leta djupt och putsa upp gömda och glömda barockpärlor.

På hennes skiva från 2001 till exempel, där hon sjunger nästan helt okända arior av Christoph Willibald Gluck, forskar hon fram att Gluck själv hade fel när han reformerade operakonsten. Gluck gick till historien som den tråkiga kompositören... han som valde att sudda ut alla krusidullerna i noterna till förmån för enkelhet. Bartoli bevisar att Gluck var festligare innan han blev pretentiös. 

Att sjunga många snabba toner i snitsiga löpningar kräver en oerhörd röstkontroll. Ändå låter det alltid så spontant när Senora Bartoli sjunger. Förmodligen för att hon bryter mot varenda sångteknisk grundregel man kan tänka sig, och slösar med uttryck, glottisstötar och oanständigt mycket luft i tonen.

I balansen mellan förstklassig och frivol personifierar Cecilia Bartoli vad Polarpriset borde vara varje år. Äntligen! skriker jag.