Loreen gick inte vidare.

Ja, det är dagen efter och det var ingen dröm. Det hände. Skrällen i Skellefteå.

Kanske hade det fungerat bättre utan pseudopolitik. ”Statements” innehöll en rad referenser. Det gick nästan så fort att hänga med blev svårt. Franska revolutionen, motstånd under nynazistisk demonstration 1985, helig madonna och berbisk kultur. Barndom och historiska bakläxor. Men vad, exakt, ville Loreen säga?

– Happy people don't go to war, var beskedet på den frågan tidigare i veckan.

Statements handlar om att göra ett statement om att det inte krävs något statement: ”We don’t need no statements”.

Fast att Melodifestivalen har popmognat för att legitimera sin storlek och existens, betyder det inte att den i grunden mest underhållningssugna publiken är redo för konstnärligt avancemang. Lagom är bäst.

Jon Henrik Fjällgrens fredsklingande budskap landade ju i god jord. Tillsammans med sidekicken Aninia gick han direkt till final med låten ”En värld full av strider”. Innehållet motsvarade ungefär etiketten.

”Vi går samman igen för tiden är nu”. Over and out.

Att Loreen är en suggestiv person är inget nytt. Och hennes framträdande får också gärna vara det. Det är fint. Men hon måste börja prata klarspråk i mellanrummen för att publiken ska haka på.

Det är som att makroekonomisk analys inte ens handlar om kapitalismens vara eller icke vara, eller om bankväsendets konstruktion (som i kuddrummet på en folkhögskola eller i en krogshow med Henrik Schyffert och Fredrik Lindström), utan ifall konsumtion verkligen existerar.

Allt tar kosmiska proportioner medan vi andra sitter i tevesoffor på jorden.

Jag vet att Loreen kanske inte skulle vara Loreen om hon rationaliserade sig själv.

Men pyttelite tydlighet hade möjligen räckt till en finalplats.