Patti Smith minns sitt första möte med Henning Mankells författarskap.

– Jag var på resande fot. Jag hade inget att läsa, och gick in i en liten bokhandel i Berlin. Där hittade jag ”Mördaren utan ansikte”. Jag hade aldrig läst något av honom tidigare, men blev omedelbart förälskad i Wallander.

Hittade varandra

Det dröjde några år – till dagarna kring Polarprisutdelningen 2011 – innan de träffades för första gången. Under tre dagar umgicks punk-drottningen Smith och deckar-kungen Mankell. De fann varandra. Talade om musik, litteratur och världsläget. Samtalen fortsatte över brev och telefon och verkar ha satt starkt avtryck – om och om igen uttrycker Patti Smith sin beundran för Henning Mankell under vår intervju.

– Man kan inte läsa en Wallander-roman utan att tänka på människans villkor. Vare sig det gäller flyktingars lidande, människohandel eller ensamheten bland de äldre. Det är teman som finns invävda i förstklassiga kriminalhistorier.

Deprimerad över politik

I december fyller Patti Smith sjuttio år. Hon fortsätter spela och skriva i rask takt. Men för tillfället går mycket tid åt till att vara deprimerad över krig och politik säger hon. Hon är oroas av flyktingsituationen och Donald Trumps framfart i hemlandet.

– Jag gör vad jag kan. På mina konserter brukar jag säga vad jag kan. Jag kan dela med mig av vad jag känner i intervjuer och i offentligheten. Men här är ännu en anledning till min beundran och till att vi alla saknar Henning. Han var en fantastisk författaren, och känd som det i en överbefolkad genre. Men han var minst lika mycket aktivist som författare. Man brukar tala om att leva som man lär, och det gjorde han verkligen. Jag är inte lika politiskt engagerad som Henning var, men han inspirerar oss alla att dra vårt strå till stacken.

Svårt val

Patti Smith har president-kampanjat tidigare. Tillsammans med stora delar av den amerikanska artisteliten ställde hon sig bakom Barack Obama 2008. Men nästa års kandidater har inte samma dragningskraft.

– Jag har stöttat flera olika kandidater sedan jag var ung; Robert Kennedy och Jimmy Carter. Jag var stor anhängare av Ralf Nader och Obama. Men just nu finns det ingen självklar kandidat som jag vill stödja, jag känner ingenting för någon av dem. Så har jag nästan aldrig känt förut. Jag kommer förstås att rösta, men det enda jag är säker på är att det inte blir på Trump, haha.