Genom arkivmaterial och samtida filmklipp målar de upp en dyster bild. Utvecklingen av kamerans tvåhundraåriga historia, från 1800-talet fram till idag, kan sammanfattas så här: vi kan inte kan lita på någonting vi ser. Någonsin. Det har vi egentligen aldrig kunnat.
En leende Leni Riefenstahl som belåtet analyserar sina egna nazistfilmer varvat med bloopers från en rekryteringsfilm från ISIS är en lika nedslående som effektiv fyraminuterslektion i hur propaganda fungerar. En brittisk arbetssökande herre som misstas för en expert på fildelning och får göra en intervju i direktsändning illustrerar hur tillskrivna epitet som ”kunnig” och ”expert” kan ifrågasättas. Sekvenserna borde skrivas in som obligatoriska i skolundervisningen. De är verkligen magnifika.
Men när det kommer till nutid är materialet inte lika starkt. Man kan på sätt och vis förstå varför. Att YouTube-besökare ser en miljard timmar uppladdad film dagligen säger någonting om omfattningen av problemet. Vi är alla propagandamakare numera. Vi är övermätta på information. Vi känner till fake news och hur sociala media används för att sälja bilden av oss själva. Men en analys hade inte varit dum. Hur har vi gått till att rycka på axlarna åt verifierade nyhetskanaler och vem tjänar mest på det?
Talande för mänskligheten i stort är förresten att det bara dröjde ett år efter att bröderna Lumière premiärvisade en av världens första kortfilmer innan George Méliès kom på hur man kunde manipulera bilden och skapa trick och illusioner. YouTube och propaganda känns som en lika logisk som nedslående följd.
Hör filmskaparna i en intervju nedan: