Snoop Doggs ”Doggystyle” dundrar till eftertexterna och jag undrar vad det är jag har sett.

Nu behöver ju inte precis allt genrebestämmas, men som konsumentupplysare kan jag i allafall meddela att detta inte är en familjefilm som passar fredagsmyset.

Terriern Reggie lever omedvetet i en toxisk relation med sin husse Doug. Favoritleken är ”Fetch and fuck” som går till så att Doug kör iväg långt med bilen, kastar en boll till Reggie och kör därifrån så fort han kan.

Reggie lyckas alltid hitta hem igen, varpå Doug utbrister ”fuck”. Han försöker uppenbarligen bli av med hundfan, men Reggie fattar ingenting.

En dag kör Doug tre timmar och dumpar sin hund i en jättestor stad. Reggie tvingas bli gathund på riktigt och äventyret kan börja. Han träffar Bug: en gatans ciceron som lär Reggie allt han kan och presenterar honom för sina polare.

Långsamt går det upp för Reggie att hans husse alltid varit en skitstövel och det lilla hundgänget bestämmer sig för att hämnas.

Hundarna är riktiga, det är bara deras munnar som är animerade så det ser ut som de pratar. Det är snyggt gjort, om än en smula obehagligt när hundarna babblar på och säger ”fuck” med perfekt läppsynk.

Här saknas inte kul dialog och smarta infall. Med snabbkäftade Will Ferrell och Jamie Foxx som huvudhundrollsinnehavare sitter snacket som en tajt pingismatch.

En konflikträdd terapihund som hoppat av polishundsskolan och den dryga collien Maggie står för en skön tillbakalutad humor och nödvändig balans till de uppskruvade hundarna Ferrell och Foxx.

Tyvärr drunknar den smarta humorn i äckliga bajsscener och en tröttsam fixering vid snoppar. Det blir mest dumt. Såväl den amerikanska stoner-kulturen som den kultur där att vara en ”dawg” är ballt och maskulint flyger nog generellt ganska dåligt för en svensk publik.

Men det kanske finns en smal publikgrupp som gillar både hundfilmer och kukhumor, för dem är Doggy Style förstås helt rätt.