Statens kulturfastigheter ska bli färre och kosta mindre att underhålla. En ny utredning föreslår att var tredje kulturfastighet kan säljas.

Men när fastigheter säljs är det långt ifrån säkert att deras kulturhistoriska värde kan bevaras. Förslaget får nu kritik, bland annat från Johan Mårtelius, professor i arkitekturhistoria vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm.

– Det är ett problem att man tar så lite hänsyn till arkitekturarvet och byggnader som står för viktiga insatser av arkitekter och hantverkare och som betyder mycket för allmänheten, säger han till Kulturnyheterna.

Tycker inte argumentet duger

Utredningens främsta argument för att sälja var tredje fastighet är att staten bara ska äga hus som speglar dess historia. Det argumentet duger inte, menar Johan Mårtelius.

– Man borde bedöma dem utifrån de kvaliteter som de innehåller i sig själva. Inte för att de illustrerar en berättelse om något annat. Fastigheterna är kulturarv på samma sätt som andra konstarter, säger han.

Ovanligt med både kompetens och kapital

Venngarns slott såldes av staten i början av 1980-talet till en stiftelse som sedan gick i konkurs. Nästa ägare hade ambitioner för slottet och området men efterhand blev underhållet av bostäderna mycket eftersatt.

Nu har slottets sålts igen, till byggentreprenören Olle Larsson på BLT projektering.

Hans idé är att renovera de befintliga bostadshusen och att bygga nya privatbostäder i området. Dessutom planeras ett hotell och en gymnanläggning. Men slottet och trädgården ska inte stå för lönsamheten – utan renoveras och vara öppna kulturmiljöer för allmänheten.

– Det är inte så många som jobbar med den här typen av projekt. Så klart det finns en brist på kompetens. Jag tror att det finns kompetens hos entreprenörer, men sällan i kombination med kapital. Det svåra regelverket kräver också stor administrativ kompetens. Ett slott som vi sitter i nu, där får ju inte jag ens skruva i en skruv i väggen, säger han.

Läget viktigt

Ur en kommersiell vinkel är det viktigt att fastigheten varken är för stor eller för liten. Också läget spelar en avgörande roll. Med 15 minuter från Arlanda ser Olle Larsson goda förutsättningar för Venngarn.

– I  geografiska lägen där det inte går att bedriva kommersiell verksamhet kommer husen att förfalla, det är min erfarenhet.

Men tillsynen av byggnadsminnesmärkta hus är oregelbunden, både från Riksantikvarieämbetets och länsstyrelsernas sida. Olle Larsson tycker att kontroller sker alldeles för sällan.

– Det är mer än tio år sedan de har varit här senast, så då vet man ju inte vad som hänt under tiden.

Förlorar kontrollen över fastigheterna

Och när de säljs blir fastigheternas framtid osäker, konstaterar Johan Mårtelius.

– Man vet ju inte vad som händer. Man kanske hittar en köpare som verkar vara intresserad av kulturvärdena men i nästa led kan det bli en oseriös ägare, och den medborgerliga kontrollen minskar när fastigheten övergår från staten, säger han.

Men även om Olle Larsson tror att det mesta går att exploatera har han svårt att förstå varför staten föreslås sälja gravfält:

– Det är klart det går att sälja ”konserverad gröt”. Men varför? frågar han sig.