I mars deklarerade Magdalena Andersson (S) att hon vill införa ett balansmål för de offentliga finanserna. En oväntad vändning för de väljare som under valrörelsen 2014 hört henne och företrädaren Anders Borg (M) tävla om att vara överskottsmålets främsta försvarare

Konjunkturinstitutet (KI) fick i uppdrag att analysera effekterna och på fredagen kommer resultatet. Hur mycket behöver egentligen staten spara i ladorna? Ska ribban ligga kvar på ett överskott på en procent av BNP över en konjunkturcykel?

– De flesta ekonomer gör bedömningen att det är osannolikt att vi skulle behöva en så stor buffert. Det talar för ett balansmål och jag antar att KI kommer att komma fram till att det inte innebär några stora risker, säger Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi.

Trovärdighetsproblem

Överskottsmålet infördes 1997 i en bister tid med mycket stora underskott, snabbt växande statsskuld och hög arbetslöshet. I dag är läget annorlunda, särskilt vad gäller statsskulden. Men inte sedan 2008 har det blivit något överskott i statsfinanserna och åren 2000-2014 har överskottet i genomsnitt legat på 0,4 procent av BNP, trots politikernas hyllningar av målet. I praktiken tycks de inte ha brytt sig.

– Det kan skapa trovärdighetsproblem, att vi inte heller kommer att klara ett omformulerat mål, och kan komma att ändra även det, säger Lars Calmfors.

Minskat tryck

Däremot tror han inte att risken är stor för att finansministern genast tar på sig spenderbyxorna om målet ändras. Statsfinanserna väntas inte vara i balans förrän 2019. Däremot minskar trycket på stora besparingar för att få överskott.

I början av sommaren tvingade oppositionen regeringen att tillsätta en parlamentarisk kommitté om överskottsmålet. Därmed blir KI:s analys inte sista ordet, utan en första pusselbit mot ett eventuellt nytt mål. I april ska kommittén med alla riksdagspartierna redovisa om den vill ändra målet. Framför allt Moderaterna vill hålla fast vid överskottsmålet, medan Folkpartiet har öppnat för en förändring.