Beslutet att göra en omstrukturering visar att regeringen ser integrationen av de många flyktingar som kommit hit som den största utmaningen den har framför sig. Det är också ett erkännande av att det var fel att inte inrätta posten som integrationsminister från början. Att regeringen Löfven valde bort det hade flera förklaringar, men kanske framförallt att man inte ville peka ut en särskild politik för en särskild grupp utan ha en politik som sträcker sig över hela fältet.

Erfaren minister

Beslutet är också ett sätt att visa handlingskraft. Stefan Löfven gör en mindre ombyggnation av regeringen och det kan bli en slags nystart. Samtidigt är det många som efterfrågat en större ombildning och de kommer nog att vara fortsatt besvikna.

Att det blir just Ylva Johansson, och att hon får ett så stark mandat, visar att Löfven har förtroende för henne. Hon är en av de mest erfarna ministrarna i en regering som består av flera ganska oprövade kort. Johansson utstrålar också handlingskraft och självförtroende, men samtidigt kan hennes uttalanden ibland låta mer optimistiska än vad verkligheten visar. 

Svår balans

Ylva Johansson får ett stort mandat, hon får rätt att kliva in på till exempel bostadsområdet och utbildningsområdet. Det är områden som idag styrs av MP-ministrarna Mehmet Kaplan och Gustav Fridolin. Det finns en risk att rollerna blir oklara och situationen är extra känslig när det handlar om olika partier, det kan bädda för bråk.

Regeringssamarbetet har inte varit smärtfritt hittills med flera svåra frågor inom regeringen. Det finns också uppror inom MP där miljöpartisterna är besvikna på att språkrören att får igenom för lite av sin politik, inte minst i hjärtefrågorna. Det här spär på den oron och att två miljöpartistiska ministrar får vad som framstår som en överrock bidrar inte till att stärka MP som regeringsparti.