Saida Hussein flyttade till Biskopsgården när hon var 18 år gammal. Hon har märkt att området förändrats påtagligt under de nästan två decennier hon bott där.

– Det har flyttat in enormt mycket människor sedan dess, och det har med åren blivit extremt trångbott – i vissa fall åtta människor som delar på en tvårummare. Det är inte så konstigt att barnen inte vill vara hemma när det är så trångt – i stället hänger de ute på gatan.

Hon säger också att hon anser att de fattiga har blivit fattigare, att skolklasserna blivit överfulla med barn, och att arbetslösheten de senaste åren blivit mer utbredd.   

”Omöjligt att byta sin lägenhet”

Lina Käll har bott i Biskopsgården i tolv år. Hon skriver i kommentarsfältet:

– Det har blivit avsevärt värre de senaste tre åren. Det skjuts på vår gata, i området runt omkring, och på kvällarna får min man gå ut med hunden då vi vid flera tillfällen stött på skumma personer som gömt sig från polisen. Det är omöjligt att byta sin lägenhet mot något närmare stan för att ingen vill flytta till Biskopsgården.

Claudia Vergara Tapia arbetar som förskolelärare i området, och skriver att:

– Tyvärr så drabbas de allra minsta också av allt detta våld. Vi som ansvarar för dessa barn har ett otroligt stort jobb att motverka våld och segregation. Underskatta inte barnen, de ser och de hör minsta lilla sak som sker runt omkring dem.

”Stolt över min stadsdel”

Men mitt i allt detta är Saida säker på att hon inte skulle vilja flytta från Biskopsgården.

– Jag är stolt över min stadsdel, jag är stolt över att bo i Biskopsgården. Jag har aldrig känt att jag skulle vilja flytta, trots att andra påpekat det för mig. Dessutom hjälper det inte att flytta – det här händer överallt. Vapenlagarna måste skärpas, och folk måste få jobb. Och så måste media rapportera om positiva saker som händer i området också, inte bara komma springande när någon blivit mördad, avlutar hon.