På kvällen den 27 september lämnar M/S Estonia hamnen i Tallinn för att påbörja sin ordinarie rutt mot Värtahamnen i Stockholm. Väl ute till havs försämras vädret kraftigt, med starka vindar och höga vågor som följd.

Vid midnatt inleds, enligt haverikommissionens rapport, händelseförloppet som skall komma att resultera i den omfattande katastrofen. En timme senare ligger Estonia under vatten.

Bildäcket blir vattenfyllt

Det första som händer är ett en besättningsmedlem hör en hög smäll från fartygets bog. En smäll som minuter senare följs av ett buller som når både besättning och passagerare. Kort därefter lossnar Estonias bogvisir och vatten börjar snabbt strömma in på fartygets bildäck. Estonia får slagsida.

– Helt plötsligt lägger sig båten på snedden och flickorna som står i baren och säljer får allt över sig och faller till golvet. Samtidigt faller massvis av människor rakt in väggen och bryter armar och ben, beskrev Kent Härstedt, i dag riksdagsledamot för Socialdemokraterna och en av de 137 som överlevde, händelsen då.

– Det är kanske det här ögonblicket som jag kommer att minnas mest,  när den gemytliga och trevliga stämningen som fanns inne i baren då människor skrattade, sjöng och festade och hade det trevligt, bara på ett par sekunder kunde förbytas i totalt kaos.

Den sista kontakten

– Mayday! Mayday!

Tjugo minuter senare skickar det sjunkande Estonia ut ett nödanrop och får kontakt med Silja Europa som befinner sig i området. Estonia kan dock till en början inte ange sin position eftersom fartygets system är utslagna. En annan som nås av nödropet är fartyget Mariellas Kapten Jan-Tore Thörnroos.

– Min tanke var ju att något allvarligt är det eftersom ett passagerarfartyg, och dessutom ett stort passagerarfartyg, ropar mayday. Jag tänkte  att de kanske kan vara ett brandtillbud ombord eller att det har hänt någonting med lasten, att de har slagsida eller någonting sådant. Men inte trodde jag att det skulle vara så allvarligt som det visade sig vara, säger Thörnroos till SVT.

Några minuter senare kan Estonia meddela sin position till Silja Europa, det blir också den sista radiokontakten med fartyget. Mariella och Silja Europa ändrar kurs och styr mot olycksplatsen. När Mariella närmar sig platsen ser besättningen någonting.

 – Efter en stund blinkade det till, blev mörkt och så kom ljuset tillbaka igen. Sen tog det ytterligare en liten stund och sen slocknade allting helt och hållet. Efter det försvann Estonia från radarbilden.

Kamp för att ta sig ut

Vittnen från Estonia beskriver hur panik bröt ut när skeppet börjar sjunka och hur människor kämpar för att ta sig ut från fartyget.

– Det är nästan mörkt, det går inte att springa upprätt. Vid trapporna står två man och hjälper folk att komma upp. Man får dra sig upp efter trappräcket, berättade passageraren Vilho Iterantas, som låg i sin hytt när båten välte, för TT.

Många lyckas inte komma ut ur fartyget överhuvudtaget och de som gör det är långt ifrån säkerhet. Ute på däcket är det mörkt och livbåtarna går inte att få i eftersom strömmen är bruten, berättade passageraren Carl Överberg för TT.

– Det är massor av folk i havet. Jag kastar ner en 10-15 västar till dem som ligger i vattnet. Sedan hoppar jag själv.

Det som väntar är en flera timmar lång kamp i väntan på hjälp i det 10-gradiga vattnet.

”Omöjligt att man kan överleva”

När Mariella närmar sig olycksplatsen är allt som syns  mängder av ljus.  

– Det var som en stor julgran som låg på vattnet och när vi kom in bland ljusen såg vi massor med människor som låg där. En del hade flytvästar på sig, andra låg och höll i sig i flottar eller något annat som flöt. Vissa bara simmade. Naturligtvis ropade och skrek de efter hjälp, säger Mariellas Kapten Jan-Tore Thörnroos.

Det är då som besättningen på Mariella inser att det är en katastrof som inträffat.

– Det var ju så osannolikt. En sådan båt som Estonia kan ju inte sjunka.

– Min första tanke när jag såg det här var att inte en enda människa kommer att överleva det här. Det är helt omöjligt att man kan överleva det här.

”Kockarna hjälpe till”

Nu inleds en stor räddningsoperation. Mariella är först på plats strax efter klockan 01 och får senare sällskap av flera andra fartyg. Vid klockan 02 är den första räddningshelikoptern vid olycksplatsen.

Men räddningsaktionen är svår, vindarna blåser med stormstyrka och vågorna är uppemot tio meter höga. Fartygskaptenerna beslutar att det är för riskfyllt att sätta i livbåtar men sänker ner egna räddningsflottar.

– Vi utlöste två eller tre livflottar som hänger i vajrar. Vi skickade ner dem till vattenytan och samtidigt manövrerade jag båten till de människor jag såg i vattnet när vi lyste med strålkastare. Sedan såg vi till att flottarna gick ihop så att folk kunde ta sig över till vår flotte och sen hissade vi upp dem, säger Jan-Tore Thörnroos.

Det är svårt, och riskfyllt, att manövrera det stora fartyget bland livflottar och människor. Dessutom är vinscharna som används handdrivna och flottarna ska hissas 30 meter upp.

– Jag kommer ihåg att kockarna var med och vevade. Man orkar ju inte veva så länge så man stod i kö, vevade en stund och sen kom nästa och vevade och nästa och nästa. Det gick ju ganska långsamt, därför hann vi  inte rädda flera än vi gjorde. Men det fungerade på något sätt.

”Vi gjorde allt som stod i vår makt”

Även helikopterbesättningarna har det svårt. Planen är att de med hjälp av ytbärgare ska få upp folk ur vattnet för att sedan lämna av dem på båtarna. Men de svåra vindarna gör att bara vissa besättningar, med specialträning, klarar av att landa på fartygen.

Totalt räddas 137 personer, men för många av de som tog sig ut från Estonia blir väntan i vattnet för lång.  De flesta räddas av helikopterpersonalen. Mariella lyckas undsätta 16 personer.

– Vi gjorde allt som stod i vår makt. Jag tänkte naturligtvis igenom hela det här scenariot många gånger efteråt, men varje gång så kom jag till det att vi kunde inte gjort det här på ett bättre vis. Vi gjorde absolut allt som stod i vår makt för att få det här att fungera, säger kapten Jan-Tore Thörnroos.

Ingen ställd till svars

Morgonen den 28 september vaknade Sverige i sorg. Till en början var omfattningen av katastrofen oklar och informationen om vilka som klarat sig knapp. Under dagen samlades anhöriga vid rederiets terminal för en lång väntan på besked. Besked som i huvudsak var negativa.

Katastrofen med sina många dödsoffer, och anhöriga som förlorat närstående, blev ett nationellt trauma. Ett trauma som också blivit värre av att ingen ställts till svars för olyckan.

Vissa orter drabbades extra hårt. Bland Estonias passagerare fanns en bussresa med IF Metall-pensionärer från Borlänge. Endast en överlevde resan. En annan av de kommuner som drababdes hårt var Lindesberg. Personal från hela kommunens kök, skolkök och äldreboenden hade fått kryssningen som uppmuntran för sitt arbete. 33 personer omkom.

– Jag var bara sex år gammal då, när min mamma försvann. Hon var 26 år när hon åkte på kryssningen och aldrig kom tillbaka, säger Fredrik Andersson som förlorade sin mamma Maud, till SVT:s Tvärsnytt.

”Sorgen finns med mig varje dag”

Många anhöriga är besvikna över att det fortfarande finns oklarheter kring olyckan och hur myndigheter har hanterat händelsen, inte minst beslutet att inte bärga Estonia.

– Sorgen finns med mig varje dag. Och det handlar mycket om att vi inte fått hem våra älskade. Jag har ju en tom grav att gå till, säger Lennart Johansson som förlorade sin fru Mona. Mona är en av de 757 personer som 20 år efter katastrofen fortfarande saknas.

Haverikommissionen som undersökte händelsen har ifrågasatts och dess slutrapport har kritiserats för att ha brister av bland annat anhörigföreningar, överlevare och sjöfartsorganisationer som krävt en ny utredning.

– Jag tror inte att vi får reda på sanningen om vad som egentligen hände. Tillsammans med sorgen är det ett sår som aldrig läker, säger Fredrik Andersson.