Fem rättegångsdagar är till ända. Hela tiden har familjen Holm suttit där och lyssnat på det grymma som dottern har utsatts för. Jag behöver inte gå in på detaljerna här. De har tröskats i landets alla medier länge och väl.

Många är vi reportrar som suttit och knattrat ned nästan vartenda ord som sagts i rättegången. Och många är ni som följt fallet med nyfikenhet och intresse. Och det är inte konstigt eftersom det är ett ytterst ovanligt mord och det skedde en vacker ung flicka på en idyllisk plats.

Krasst sett är det ingredienser som får hela Sveriges och även internationella medier att fara till Skövde och berätta. För det har ett allmänintresse. Många söker en förklaring om varför någon kan ha utsatt Lisa Holm för detta hemska.

Vrede i pappans röst

Men bakom all denna rapportering finns ett öde. Ett fruktansvärt öde för Lisa Holm som bara fick bli 17 år gammal och för hennes familj som måste leva resten av sina liv med sorgen. Det som berört mig mest är deras sorg som jag då och då har skymtat.

När Lisa Holms pappa berättade för rätten att ”det var som att falla en hel skyskrapa ned” när han får beskedet att Lisas kropp är hittad, efter fem dagars sökande. Att hon inte finns mer. Och när man hör vreden i hans röst när han säger: ”Jag vill att han ska förklara varför hans fingeravtryck finns på insidan av min tös byxor”.

Men det får inte Lisa Holms pappa eller resten av familjen någon förklaring på. Den åtalade 35-åringen ger inga förklaringar till varför hans DNA har återfunnits på insidan av Lisa Holms kläder, att hans blod finns på röret där hon hängdes eller på snören under röret.

Motstridiga och osäkra vittnen

35-åringen säger att han aldrig träffat Lisa Holm. Han har arbetat i lokalerna och hans DNA finns överallt, har åklagaren fört fram i rätten. Det är onekligen just den omfattande tekniska bevisningen som är besvärande för 35-åringen. Det finns även vittnesuppgifter som har sett honom i sin bil vid tiden då åklagaren tror att han har transporterat kroppen till fyndplatsen.

Andra bevis mot 35-åringen som åklagaren presenterar är en kvinna som har pekat ut honom som den man som försökt locka in henne i sin bil, dagen innan Lisa försvunnit. Just detta vittne står ut i en rättegång som är fylld av motstridiga och osäkra vittnen som glömt vad de sagt i polisförhör för fem månader sedan. Denna kvinna är säker säger hon.

Den misstänkte vaggar fram och tillbaka

35-åringen själv sitter tyst och svarar bara fåordigt på frågorna han får från åklagare, målsägarbiträde och sin försvarsadvokat. Han tittar mest ned i bordet och lyfter sällan blicken. Men han reagerar när hans familj kommer på tal.

När hans advokat berättar hur dåligt hans hustru som åkt hem till Litauen mår, torkar han sina ögon. Ibland vaggar han sakta fram och tillbaka med överkroppen i stolen.

Mängder av experter, forskare, rättsläkare och kriminaltekniker hörs. Detaljerna vänds ut och in på. Försvarsadvokaten är på hugget, hon ställer kritiska frågor och pressar vittnena. Kan det kanske ha funnits en annan möjlig gärningsman?

Abrupt slut

Men det är vid slutpläderingarna man återigen påminns om vad det är detta handlar om. Ett barn som förts bort mot sin vilja och på ett brutalt och sadistiskt sätt bragts om livet. Kalla kårar går genom mig när jag hör åklagaren berätta sin teori om hur mordet gått till.

När luften helt har tagit slut i lokalen och Lisa Holms far sitter med ansiktet i händerna tar försvarsadvokaten över. Hennes slutplädering ifrågasätter polisutredningen – varför hittades kroppen så sent? Hon ifrågasätter kriminalteknikerna – kan de kanske ha blandat ihop DNA-bevisning?

Hon tar upp att hennes klient har hotats av andra litauer i området, kan han ha utsatts för en konspiration? Hon kritiserar också medierna som har gjort att vittnena har färgats av den intensiva medierapporteringen och blivit osäkra på sina vittnesmål.

Plötsligt är förhandlingen bara slut. Det sker så abrupt att jag inte riktigt vill släppa det, denna historia som berört mig djupt. Hur det kommer gå avhåller jag mig från att spekulera kring. Det enda som jag hoppas är att Lisa Holms familj någon gång kan få frid och styrka att orka gå vidare. När jag i dag lämnar Skövde efter en veckas intensiv rapportering är det dem jag tänker på.