Förskoleklassen från Lilla Adolf Fredriks skola hade tillbringat den soliga förmiddagen i parken Observatorielunden. På vägen tillbaka till lokalerna på Drottninggatan går Anita Nordlund, precis som alltid, längst fram i ledet.

Bakom sig har hon 23 stycken sex- och sjuåringar.

– Jag brukar alltid kolla noga på de bilister jag möter i min väg, jag tittar på dem innan jag går över en gata med klassen för jag vill ha ett tecken på att de sett oss. Så jag tittar, ofta höjer de handen eller vinkar.

”Det såg så väldigt tungt ut”

Klassen står i en korsning när Anita Nordlund upptäcker lastbilen med blått flak som kommer körande rakt emot dem på andra sidan övergångsstället.

– Den körde så himla konstigt. Redan då tänkte jag: ”Vad är det med den där lastbilen?”

Lastbilen stannar. Där står de på varsin sida av Kammakargatan, en tvärgata som leder ner till Drottninggatan. Anita betraktar mannen vid ratten.

– Jag tittade jättenoga på honom. Jag försökte möta hans blick, men han tittade aldrig på mig, han stirrade hela tiden åt sidan, så jag vågade inte börja gå.

LÄS MER: Detta vet vi om attacken

Skyndade sig fram till gatan

Lastbilen svänger till vänster. Förskoleklassen går bakom och ser flaket på fordonet röra sig långsamt framåt. Tanken som flyger genom Anitas huvud är att något inte står rätt till.

– Det är jag och en liten pojke som står längst fram. Han säger ”vad konstigt, att de inte har stängt luckan ordentligt där bak”, berättar hon.

Sedan svänger lastbilsföraren det klumpiga fordonet. Han försvinner ner på Drottninggatan. Det verkar märkligt, minns Anita att hon tänker, att man får lova att köra in med varor på en gågata.

– Det såg så tungt ut när han svängde, det var därför jag fick intrycket av att han inte visste hur man skulle köra lastbilen. Jag tänkte att antingen är den lastad för mycket, eller så kan den här mannen inte köra.

LÄS MER: Här började vansinnesfärden

Hon hör ljudet av upprörda röster och skyndar sig fram till hörnet av Drottninggatan.

– Där står en kvinna som säger att det här är det läskigaste hon varit med om, att hon sett en man som hade svart mask på sig. Jag tänker då att hon snackade strunt, han hade ju ingen mask på sig. Men han måste ha tagit på sig den när han körde ner på gatan.

”Kände bara en oerhörd kontroll över barnen”

Hon byter fokus och ser till att snabbt få in förskoleklassen genom dörren, där slutar Anita Nordlunds bilder av det misstänkta terrordådet. De kommande timmarna har de roliga timmen, städar tillsammans och försöker ha en vanlig fredag.

De lämnar världen utanför utanför, säger hon.

Men hur kände du, kunde du släppa det som precis hade hänt?

– Jag kände bara en oerhörd kontroll över barnen, just då brydde jag mig inte så mycket om händelseförloppet. Även om de inte visste vad som hänt så var de lite upprörda över att de hade fått rusa in. ”Anita du sa faktiskt ’in med ungarna, få upp dem’, sa ett av barnen senare.

LÄS MER: De blev vittnen till mardrömmen på Drottninggatan

Oroliga föräldrar som strömmar in under eftermiddag och kväll får inte gå in till barnen direkt, berättar Anita. Först får de sätta sig en stund och lugna ner sig.

Nu, några timmar senare, försöker hon själv ta in vad som faktiskt hände.

– Jag har lite svårt att förstå att jag såg honom precis innan, det känns märkligt.