Han kallades för chevamannen i media. Leif Ljungqvist kom åkande med bilen på Sveavägen precis när det första skottet som dödar Olof Palme avlossas.
– När jag stannade till vid rödljuset smäller det andra. Jag tittar in mot gränden och ser en person på backen och en som böjer sig ner. Jag kastar mig över biltelefonen och ringer 90000. Det är mord på Sveavägen.
– Man tänker ofta på det här, säger han när vi möts i korsningen Sveavägen – Tunnelgatan i centrala Stockholm, platsen där Olof Palme mördades 28 februari 1986.
– Jag såg gärningsmannen springa iväg. Han hade ett mycket speciellt rörelsemönster och jag är övertygad om att det var Christer Pettersson jag såg. Jag kände igen rörelsemönstret när jag såg honom springa i en videoupptagning. Det stämmer som ett fingeravtryck.
Polisen svarade inte på larmet
Han tittar ned mot minnesplattan i trottoaren som markerar mordplatsen.
– 30 år, säger han tankfullt. För dem som inte var födda när det hände är det historia. För mig hade det kunnat vara i går.
Polisen svarade inte på hans larm.
Det är Leifs röst som hörs i det första samtalet till SOS alarm. ”Det är mord på Sveavägen”. Därefter kopplas han vidare till polisen.
– Polisen svarade aldrig så efter två minuter la jag på och sprang ur bilen, berättar Leif, som då inte visste vem som hade blivit skjuten.
”I början var det total förnekelse”
Leif försöker prata med den upprörda kvinnan som står böjd över den skjutne mannen. Men det är först när en polis kommer fram och börjar ställa frågor som det står klart vem som blivit skjuten.
– Trots att Lisbeth Palme sa att det var hennes man Olof Palme som blivit skjuten gick det inte in. Det var för stort. Det var som att komma in i en actionfilm mitt på Sveavägen.
Några kvarter bort har jag stämt möte med Gia Carneström. Hon arbetade som SOS-operatör på mordnatten och tog emot samtalet från ambulansen som berättade att det var Olof Palme som blivit skjuten.
– Det kändes som om jag satt där i tomma intet utan att veta vad jag skulle göra med informationen, berättar Gia Carneström. Jag reser mig upp där på larmcentralen och säger rätt ut att det är Olof Palme som blivit skjuten på Sveavägen.
Gia Carneströms chef kommer då fram och säger åt henne att inte skämta om sådana saker.
– Jag tror att vi på SOS alarm, liksom resten av befolkningen, inte fick in det. I början var det total förnekelse.
Körde hem – inga avspärrningar
Det som sedan händer för Gia Carneström och Leif Ljungqvist beskriver väl den förvirring som råder timmarna efter mordet. Gia Carneström och hennes kolleger får stränga order om att inte föra informationen vidare, trots att en statsministermördare är på fri fot någonstans i Stockholm.
Leif, som sett mördaren springa iväg, förhörs inte av polisen utan får åka hem. När han berättar för polisen att det var statsministern som blivit skjuten var det ingen som trodde på honom.
– Sedan verkade det som om ingen brydde sig ifall jag stannade kvar eller inte. Efter en stund sa jag till polisen att nu åker jag hem. Därefter körde jag igenom en stad, helt utan polisspärrar eller kontroller, säger Leif Ljungqvist.
Gia Carneström har sin egen teori om varför det blev så förvirrat den där mordkvällen.
– Jag tror vi att vi svenskar länge hade levt i en falsk känsla av trygghet. Därför fick vi ett brutalt uppvaknande den där kvällen. Vi blev medvetna om att Sverige inte är undantaget från den här typen av händelser, säger hon.