Stefan Löfven (S)

Undrar om Stefan Löfven, när han ställer sig innanför Visbys berömda ringmur, känner ett lätt obehag vid minnet av en annan mur, som också blev vida känd. Den metaforiska mur han lovade att aldrig resa där han stod på Medborgarplatsen i Stockholm, när stämningen i Sverige var rusig av filantropi och välvilja och sammanhållning. Några veckor senare presenterar Löfven en flyktingpolitik, som bygger murar, indränkta i Åsa Romsons tårar. Hela företeelsen fick ett namn, flyktingkrisen.

Löfven har ändå sett lite ljus i regerandets skymningsland. Platsen i FN:s säkerhetsråd och en blocköverskridande överenskommelse om energin. Två fjädrar att smeka självförtroendet med. Fast förra årets Almedalslansering av begreppet utvecklingsmoral, som få förstod och alla har glömt, kommer nog att få stå tillbaka för den svenska modellen.

Isabella Lövin (MP)

Det nya språkröret begår snabba premiärer. Efter partiledardebatten i tv ska hon nu ställa sig på den ärevördiga scenen i Almedalsparken. Hon kommer inte att gå i sin företrädares fotspår och bli buad åt genom att peka ut vita medelålders män som dödsstöten mot klimatet och mänskligheten. Det gjorde hon klart i sitt installationstal på kongressen i Karlstad för en dryg månad sedan, när hon varnade för identitetspolitik, som klumpar ihop människor och klistrar etiketter till ett vi och dem. Men förra sommaren är en tidsålder sedan. På ett år har miljöpartisterna ömsat skinn. Chockade och blåslagna av krocken med verkligheten och interna jordskalv, har de gått från visioner och drömmar till den grå kompromissen, som nu är det nya gröna. Än så länge har det kompromissgrå inte fått lyster, istället skriker opinionsmätningarna i svart, farligt nära spärren till riksdagen.

Jonas Sjöstedt (V)

Han har ett sjå att balansera tillfredsställelsen över britternas folkomröstning och sitt avståndstagande till dem som var med att bana vägen för brexit, ett gäng som Jonas Sjöstedt och även andra kallar mörka krafter. Här i Sverige hamnar Jonas Sjöstedt på samma sida som en kraft som heter Sverigedemokraterna. Jonas Sjöstedt värjer sig och vrider sig över att blandas ihop med dem. Men oavsett olika bevekelsegrunder landar de två partierna i samma ståndpunkt, att Sverige inte hör hemma i EU.

I frågan om vinster i välfärden, hjärtefrågan, har Sjöstedt fått retorisk konkurrens av Stefan Löfven som numera säger att barn är till salu på börsen. Men Sjöstedt har fortfarande kvar Vattenfall och brunkolet som sitt eget slagfält. Och med partikongressens krav i ryggen om tuffare tag för att stödja regeringens budget kommer Sjöstedt att höja näven för en rättvisare skattepolitik, vilket betyder höjda skatter för de rika. Och Sjöstedts labb är ingen utsträckt hand.

Jimmie Åkesson (SD)

Sverigedemokraterna fick en brexit. Men det är inte givet att det gynnar Sverigedemokraternas EU-motstånd, som partiet vill ska leda till att vi gör som britterna. Så länge kaoset i Storbritannien fortsätter och portalfiguren Boris Johnson är så blek om nosen kan det skrämma svenska väljare till att vilja stanna i EU, en slutsats man kan dra av en undersökning som SVT låtit Sifo göra.  I flyktingpolitiken kommer Jimmie Åkesson att triumfera och checka av. Nu är det bara Vänsterpartiet och möjligen Centerpartiet kvar som för en oansvarig massinvandringspolitik för att använda Åkessons retorik. Vad var det vi sa, håller än så länge för runt 17 procent i opinionen. Men hur går Sverigedemokraterna vidare med sin invandringspolitik? Kanske en mix av nej till EU, angrepp på den fria rörligheten och EU:s flyktingpolitik.

Anna Kinberg Batra (M)

När Fredrik Reinfeldt, med en hand i luften och ett raseri i bröstet, ropade ut från scenen att Sverigedemokraterna fört in hatet i svensk politik, höll Almedalen andan. Så talar inte Anna Kinberg Batra. Det är varken hennes stil eller hennes strategi. Hon slåss med Sverigedemokraterna om samma väljare och då är det antagligen ingen väg till framgång att indirekt döma ut de som valt att rösta på Sverigedemokraterna. Anna Kinberg Batra har istället på senare tid börjat angripa Sverigedemokraterna för deras syn på Nato och EU och för att de vill höja a-kassan. Men inte för deras invandringspolitik.

Efter brexit kan Anna Kinberg Batra behöva se upp med EU motståndet i sitt parti, enligt Sifo en ansenlig skara. Vi lär få höra att svaret på brexit inte är att ge EU mera makt. Att folkomröstningen i Storbritannien är en väckarklocka.

Jan Björklund (L)

Liberalernas ledare är den som talade mest om samarbete över blockgränsen efter att Decemberöverenskommelsen hamnat på sophögen. Men det är samme Björklund som nyligen hoppade av överenskommelsen om energin och lämnade efter sig inte bara regeringspartierna utan också de tre andra allianspartierna. Överenskommelsen räddade kärnkraften, enligt Kristdemokraterna, men den beskrivningen köpte inte Alliansens frifräsare och kärnkraftsvän nummer ett. Slutet på historien blev att Stefan Löfven kunde slå två flugor i en smäll och ta hem två feta troféer. En fjäder i hatten för själva överenskommelsen och en spricka i Alliansen.

Brexit lär bli ett genomgående tema i partiledartalen. Liberalerna är det mest EU-entusiastiska partiet och Jan Björklund kommer helt säkert att säga att det får vara slut på att tala illa om EU och lägga skulden på unionen för allt som inte är bra.

Ebba Busch Thor (KD)

När Ebba Busch Thor talade för första gången i Almedalen förra sommaren var det tydligt att hon ville sätta en ny bild av Kristdemokraterna. Det gjorde hon med ord och inga visor. Sociala frågor var som bortblåsta i hennes tal, familjepolitik av klassiskt kristdemokratiskt snitt förärades ingen paradplats och inte ett ord om bistånd. Istället låg fokus på försvaret och hårda tag mot Ryssland och terrorister. Mellan raderna flirtade hon med Sverigedemokraternas väljare när hon ställde frågan hur den svenska modellen kan försvaras i tider av flyktingströmmar och segregation. Hennes försök att ge partiet en ny profil verkade uppenbarligen nedslående på kärnväljarna, som blir allt färre i det sargade partiet. För Kristdemokraterna hamnade under året ännu längre ner under spärren än tidigare. Ska Ebba Busch Thor slå an andra strängar den här gången så att både väljarna och Göran Hägglund och Alf Svensson känner igen sitt parti?

Annie Lööf (C)

När Annie Lööf var alldeles nykläckt partiledare utmanade hon de måttligt förtjusta borgerliga kamraterna med ett tal, där hon recenserade Alliansen med ord om att glöden falnat. Och så bjöd hon hem till Maramö för att väcka elden till liv igen. En variation på samma tema skulle inte falla henne in i dag. Alliansen är splittrad och den eventuella glöden är just nu egofixerad, mest avsedd att värma de egna, det blir inte så mycket över till resten av gänget. Alla kör sitt eget race även om än i samma riktning. En av sprickorna, den om flyktingpolitiken, står Centern för. Även om Centern delvis har förflyttat sig i riktning mot en mera restriktiv flyktingpolitik än för några månader sedan så har partiet den mest generösa politiken i riksdagen, näst efter Vänsterpartiet. Gapet mellan Annie Lööf och Anna Kinberg Batra i flyktingpolitiken är en ravin.