Äntligen stod statsministern i talarstolen – en sannolik reaktion från dem som kritiserat Stefan Löfven och anklagat honom för att hålla sig undan när mänskliga tragedier utspelar sig mitt framför ögonen på oss. Under tiden har, ironiskt nog, kristdemokraten
Angela Merkel hunnit bli ikon för till och med Vänsterpartiets ordförande, Jonas Sjöstedt, för sitt ledarskap i den svåra tid som kallas flyktingkrisen.
”Om vi kan rädda bankerna kan vi rädda flyktingarna”, sade Tysklands förbundskansler Angela Merkel för några dagar sedan i ett tal som redan blivit berömt, men som sannolikt inte lovprisas i alla miljöer i hennes eget land.
Avvisat tidigare chanser att tala
Därför har det också betecknats som ett modigt tal. Stefan Löfven har haft flera möjligheter de senaste dagarna att träda fram både som statsman och landsfader. Men han har avvisat de tribuner som erbjudits honom. Varför?
Det har varit ett diskussionsämne både på ledarsidor, som vill honom väl, och bland motståndare, som tar chansen. Har han inte haft något att säga? Har han varit ängslig över vart hans tal skulle ta vägen i den så hårt polariserade debatten om flyktingpolitiken.
”Knuffats fram”
Men nu trädde Stefan Löfven fram. Kanske var det lättare i den stämning som plötsligt dominerar i Sverige. Nu när det, i alla fall för tillfället, ser ut som om en nationell resning för humanism och människovärde drar fram över landet. Löfven sa vad många ville höra. Han talade om den döde treåriga pojken Alan, som fått en hel värld att vakna.
”Påminner om Carl Bildt”
Han talade om ett Europa utan murar. Men intrycket är ändå att Sveriges statsminister fick knuffas fram till den offentliga scenen av ropen som skallade. Det påminner om när dåvarande statsministern Carl Bildt till slut höll ett slags tal till nationen i den febriga tid på 90-talet när John Ausonius, Lasermannen, gick omkring på Stockholms gator och sköt på dem han antog var invandrare.
Men ord är ju politikens vapen, särskilt de i rättan tid. De betyder något. Det är därför det finns ord som lever kvar i årtionden efter att de uttalats. Som när Winston Churchill under andra världskriget sa till sitt folk att han inte hade något annat att erbjuda än blod, möda, svett och tårar. Och Martin Luther King höll sitt Jag har en dröm tal – ord som förändrade världen.