Det är nu 19 år sedan som hon avslutade sin karriär. Och för henne är den sista idrottsprestationen, som hon också tilldelades bragdguldet för, den allra största.
– OS-guldet i Atlanta 1996 som jag vann tillsammans med Susanne Gunnarsson i K2. Det var en massa problem som gjorde att många hade räknat ut oss och dessutom var jag till åren. Men jag var det bästa jag hade varit och så bra som jag kunde bli. Den vinsten är nog den allra största, säger hon.
Det var också 1996 som hon valde att lägga av. Hon är nu snart 54 år och känner väl till den mentala process man går igenom när man fattar det tuffa beslutet.
– Idrotten var min enda identitet. Och den dagen idrotten försvinner då försvinner också skyddsnäten som du har haft runt omkring dig under de här åren, berättar hon.
Att börja om
Utbildning var ingenting som Agneta hade tänkt på under åren som elitidrottare. Så när Agneta vid 35 års ålder lade av hade hon ingenting att falla tillbaka på. Som tur var blev hon erbjuden ett jobb som assisterande förbundskapten för det svenska kanotlandslaget och kunde på så vis hålla ena benet kvar inom idrotten som hade varit en så stor del av hennes liv.
– Att klippa banden helt hade nog varit för svårt, säger hon.
Men sedan elva år tillbaka har hon drivit cafeet vid Kristinehamns konstmuseum. Och i dag lever hon inte längre för idrotten utan för helt andra saker.
– Jag har en son på 15 år. Han är väl det största i mitt liv just nu. Och min sambo och cafeet.
Medaljstölden
På cafeet i Kristinehamn har det stått en monter där besökarna har kunnat titta på Agnetas utmärkelser och medaljer. Men en natt för snart fyra år sedan krossade någon ett fönster och tog sig in.
– Självklart blev man ju väldigt ledsen och chockad när museichefen ringde och talade om att det hade varit inbrott och att det var mina medaljer som var borta, säger hon.
Lyckligtvis har hon återfått många av medaljerna som inte var av rent guld eller silver, men det är fortfarande en medalj som saknas: OS-silvret från Barcelona 1992.
– Samlingen är ju inte komplett längre. Jag har knappt tittat på medaljerna sedan jag fick tillbaka dem från polisen. Det känns inte lika roligt längre.
Perspektiv på karriären
Livet formar personen. Och idrotten var Agnetas liv. Den har gett henne många egenskaper som hon har glädje av än idag. Hon tror själv att idrotten har hjälpt henne att känna mer glädje i det hon tar sig an och att hon aldrig gör någonting halvdant, eftersom hon vill skapa förutsättningar för ett så bra slutresultat som möjligt.
Men att sluta som elitidrottare är en process som förmodligen pågår hela livet. Och med distans till elitkarriären förändras även synen – både på den och på prestationerna.
– Jag kan nog känna mig mer stolt över vad jag har lyckats med i dag när jag tittar tillbaka. Och se hur mycket som krävdes för att man verkligen skulle lyckas, säger hon.