På HVB-hemmet Aleris på Rosengård i Malmö bor både barn som fått klartecken att stanna i Sverige, och sådana som ännu inget fått veta. När de lämnade sina hemländer var det i tron att de skulle till ett land där alla ensamkommande barn fick permanent uppehållstillstånd.

Men så är det inte längre. De som kommit den senaste tiden bedöms under den nya lagen om tillfälliga uppehållstillstånd som trädde i kraft den 20 juli. Lagen gäller retroaktivt, och omfattar alla dem som kommit hit efter den 24 november förra året.

– Alltså även de som lämnade sina hemländer i tron om att den gamla lagen fortfarande skulle gälla, säger Kristina Rosén som jobbar på boendet.

Kritiserad lagändring

Nu upplever hon att ryktet om den nya lagens effekter börjat få spridning bland barn och ungdomar i Malmö.

– De kommer med många frågor om vad det är som händer, och vi kan inte göra så mycket mer än berätta för dem om vad som står på de svenska bladen från Migrationsverket, säger Kristina Rosén.

När lagen klubbades igenom runt midsommar fick den stark kritik från flera håll, bland annat Rädda barnen.

”Barn hindras från att återförenas med sina familjer och tvingas leva i stor osäkerhet inför framtiden. Något vi vet inte gynnar, utan snarast försvårar både etableringen i samhället och riskerar att negativt påverka deras psykosociala hälsa” sa generalsekreterare Elisabeth Dahlin då.

Och det är samma oro som Kristina Rosén och hennes kollegor på boendet i Malmö har.

– De har satsat all sin kraft på att integrera sig och bygga en framtid i Sverige. Nu kastas de in ett limbo, och vet inte vad de ska hänga upp vardagen på.

Kan gå under jorden

Det arbete som hittills varit helt inriktat på integration, måste nu delvis ändra karaktär enligt Kristina Rosén.

– Att motivera någon att lära sig svenska blir svårt. Att ens få dem att gå upp på morgonen och få iväg dem till meningsfulla sysselsättningar blir en utmaning när hoppet sjunker, säger hon.

Resultat av fall som prövats enligt den nya lagen väntas komma i början av hösten. Och då ökar enligt Kristina Rosén risken att barnen i desperation tar saken i egna händer.

– Det är det vi är rädda för. Att de går under jorden. Vi har ju sett rapporter tidigare från Stockholm, där barn hamnat i missbruk och prostitution.

Så många andra utvägar tror hon är svårt att hitta för dem som avviker från systemet.

– De måste ju försörja sig på något sätt, och vad har du för möjligheter till det om du är sexton år utan någon kunskap? Du har din kropp och vad den kan uträtta.

Flest från Afghanistan

På Malmö stad, som har ansvar för de ensamkommande så länge de är barn är oron inte lika stor.

Risken att många skulle försvinna ner i den undre världen på Malmös gator bedömer kommunalrådet Carina Nilsson (S) som liten.

– Vi har än så länge inte sett något ökat försvinnande från våra boenden i Malmö. Jag kan inte förstå varför de skulle lämna, säger hon.

De flesta av de barn och ungdomar som kommit ensamma till Malmö är pojkar från Afghanistan. Enligt Carina Nilsson går denna grupp inte jämföra med till exempel de barn från Marocko som i vintras drev runt på gatorna i Stockholm.

– Det är en helt annan situation; där handlade det om barn som inte sökt asyl och därför håller sig undan. Är man etablerad tror jag inte man går under jorden.

Men om det nu skulle bli så att barn försvinner ut på Malmös gator, vad har Malmö stad för ansvar för dessa?

– Då går vi in och tar hand om dem, det gör vi omedelbart. Vi har rutiner för vad vi ska göra om ett barn avviker. Men om de är 17 eller 18 har de lite större möjligheter att bestämma själva, säger Carina Nilsson.

Hon tror också att de barn som får avslag på sin asylansökan inte kommer ha något emot att återvända till sitt hemland.

– Om kriget fortsätter i det land man kommer ifrån får man ju nytt tillstånd att stanna. Man flyr ju för att det inte går att vara där, men om det går vill man ju i många fall åka tillbaka, säger Carina Nilsson.

Oro för familjen

Men på boendet där Kristina Rosén jobbar har man nu börjat förbereda sig för de effekter man tror den nya lagen får. Dels genom att förstärka det psykosociala arbetet, och på så sätt kunna förbereda barnen på vad som kanske väntar.

– Alla barn vi har här hos oss har fruktansvärda historier bakom sig. Både från sina hemländer och från sina resor hit till Sverige, säger hon.

Och enligt Kristina Rosén är det oron över att inte kunna återförenas med sin familj som är värst. 

– Det är ett hårt slag för dem att de med stor sannolikhet inte kommer kunna träffa dem här i Sverige.