Uppsala, 1933. En snart sjuårig Ingrid Odén från Luthagen gick med sin mamma från lägenheten på Sturegatan till Eriksdal och Ringgatan. De var på väg till tant Karlsson som var sömmerska. Men i närheten bodde också en fyraårig Owe Thörnqvist.

– Varje gång vi skulle dit tänkte jag: ”Usch, hoppas vi inte stöter på den där otäcka pojken,” säger Ingrid Odén.

Ingrids anledning att beskriva lille Owe på det viset var enligt 90-åringen enkel.

– Han kastade sten på mig. Han tyckte tydligen inte om flickor på den tiden, säger hon och skrattar.

”Skulle vara herre på täppan”

Medan mamman var inne hos sömmerskan fanns det några flickor på gården som Ingrid ville leka med.

– Men han tyckte nog inte att jag passade där, han var lite grabbig och skulle vara herre på täppan. Men han var ju ganska söt.

Efter den misstänkta stenkastningen råkade Uppsalaborna inte på varandra igen. Men Ingrid följde Owes karriär.

– Han kom ju upp sig väldigt. Jag minns hans revyer med Rune Ek, som var en mycket snäll pojke. Han kastade inte sten, säger Ingrid och fortsätter:

– Jag har beundrat Owe ända sedan ”Anders och Britta” och ”Loppan”. Jag hoppas att han vinner Melodifestivalen nu.

”Spjuveraktiga fyraåringar”

Men den ”Mello”-aktuella Uppsalaartisten vill inte känna sig vid någon stenkastning i Luthagen på 30-talet.

– Spjuveraktiga fyraåringar får man väl akta sig för. Jag var ju aktiv som handbollsspelare och spjutkastare, men det var ju längre upp i åren och då gällde det att inte stå i vägen, säger sångaren och skrattar.

– Det finns många myter omkring en, man blir som en gammal legendar som man kan hänga på en massa skrönor. Det tål jag, det är bara roligt.